En marssöndag i svartvitt

Vi väntar på våren som kommer och går, kommer och går, kommer och går...

En helg kom en son på besök och livade upp oss vårtrötta. Men hem till sitt for han ju och vi tog oss an en blötgloppig söndag efter frukosten. En promenad i Badhusparken och en oförklarlig känsla av gäralaushet ledde till ett cafébesök med gamla mammor och en fikasugen yngling. 

Gråvårväder och trötta krukväxter som inte vaknat än.

Thomas goda limpa livar upp frukostbordet

Morgonmöte i soffan

En ensam staty i parken

Vem vill bada? 

Mot Frösön, fika på Svenssons - bäst!

Resenärer bak i bilen

Hugga in på citronkaka i femtitalslampans sken.

Tack för idag

/E

Internationella kvinnodagen

Dagen bjuder på alla väder som finns. I morse när jag vakande hörde jag vindknak i trät och vid en snabb koll utanför rutan konstaterade jag snöstorm med noll sikt. Undrade om snöskoveln stod kvar på gården. Efter kaffet strålade solen och jag såg att gräset vuxit under grilltunnan och tänkte på gräsklipparn. Men den står i ju i boden...

Nå, nu i plaskregn och vårsus i trädkronorna sitter jag och filosoferar över internationella kvinnodagen. Att det ens ska behövas. Jag, som är bra på att göra massor av roliga saker, funderar på mitt eget kvinnoliv. Någon har ibland haft synpunkter på hur ett kvinnoliv ska se ut. En studievägledare sa till mig en gång (då barnen var fyra, sex, åtta och tio år) att jag borde flytta hemifrån för "nu var det min tur"... Jag kan inte glömma det. Det gällde någon utbildning. Vaddå min tur? Jo, hon var riktigt sur över att jag inte ville lämna hemorten. Jag hade ju en karl...nu var det hans tur att tvätta, städa och mata ungar. Sade hon. Och jag reste mig upp och gick. Utbildning har jag skaffat mig på plats, efter att ha bytt studievägledare. Det var en man.

Jag undviker att kommentera detta mer. Vad jag än säger kan det missuppfattas.

Tidigt insåg jag att matlagning var min grej i familjelivet och kastade ut karlarna, man och tre söner, ur köket eftersom matfixet har varit och är min avkoppling. (Två av sönerna har pluggat hotell&restaurang sen...).
När det kom en fix och färdig treårig dam till familjen insåg hon snabbt att köket var mammas domän som man nådigt lånade om man städade efter sig. När hon flyttade ropade jag efter henne att det var viktigt att dela på hushållssysslorna med den man lever med. Hon sa inte "nix - det är mitt område!" i alla fall så hon går nog sin egen väg helt oskadd. Vad jag vet så har även mina söner inte heller tagit skada av att inte få lära sig koka ägg och gröt och experimentera med kakbaket (förutom traditionsenligt pepparkaksbak när plötsligt alla fick tillträde till borgen). Däremot har det ibland kommit frågor om nåt recept från mina söner som skulle laga till sina prinsessor...

Mannen i mitt liv har alltid jobbat, lagat bilen, hojen, datorn, snöslungan, skotern och gräsklipparn. Jag har varit hemma med ungarna och såg till att dom hade gröna och röda kläder och massor av neutrala leksaker och att killarna fick vara söta påskkärringar och att lilltjejen fick vara Dracula på alla maskerader. Till vardags lekte grabbarna krig och gjorde om lekrummet till grustag där dom hade bilrally och entreprenadfirmor och tjejen målade världen rosa med allt som fanns och mannekängade pimpinett i evigheter i olika kreationer framför varenda spegel som fanns. Dom fick hållas. Och kom inte och säg att dom gör som vi gör, inte som vi säger.

Jag har haft en hel del annat för mig än att pimpa mig framför spegeln och måla rosa. Jag har grovjobbat med renoveringar och kör hoj och kan bli både skitig och genomblöt. Maken har trätt symaskinen och sytt sig en kostym, varit noga med inredning och skurat golv medan jag lagt upp gardinerna med häftapparaten. Så nog har ungarna sett både det ena och det andra. Dom har gått sina egna vägar ändå, grymt olika alla fyra.

Däremot hoppas jag att dom ska förstå att alla oavsett kön är lika värda. Och det vet jag att dom gör. Respekt för människan, helt enkelt!

/E

Jag tar vara på lovet

Ledighet ska brukas anser jag. På mitt sätt.
Jag är uppe vid sextiden, mest för att läsa tidningen FÖRST men också för att inte missa tid att göra sånt jag gillar. Det är allvar. Finns det nåt bättre än att se dagsljuset komma och veta att det är bara början på en hel dag ofylld av måsten? Nej. Det slår det mesta.

Jag har nogsamt delat in lovet i röjning av vind och kök (jo, det är kul när man har lusten och tiden och kan söla kaffe när man vill och lyssna på musik när man vill) och ritlådan.

Vindsröjning har inneburit leksaksrensning. Gotjejen har varit hemma och tyckt. Plockat och slängt och sorterat till försäljning. Inte vill hon spara saker till några barn, inte. Och hon får ju göra som hon vill eftersom det är hennes. Men vi hade en rolig stund då vi försökte ordna Barbiesaker och jag minns så väl min egen Barbietid. Hur det kändes när man lyfte Barbie ur kartongen och plastlukten av perukerna. Den gröna dräkten med snäv 60-talskjol och kort jacka med trekvartsärm. Och skorna.... De första skorna var sköra små sandaletter men plötsligt kom de riktiga pumpsen och de var fantastiska! Jag har sparat en vit sko, som en askungesaga för sig. Kvalitén var hundra gånger bättre än de pumps dotterns plastdonnor äger. Ingen äkta Barbie med självaktning skulle gå i dem! Men som med allt annat översköljs världen av billiga plagiat. Och då kan ju plastmadamerna frossa i skor och fylla sin garderob. Och vårt köksbord.

Mellan röjningarna åker ritlådan fram och jag försvinner in i äventyret. Ur pennan kom plötsligt morfar och ville sitta med mig en stund i rabatten. Det fick han. Vi satte oss där och filosoferade över en fika medan jag väntade på mormor. Då dök hon upp, men en bit bort. Fixade med blommorna som vanligt. Inte gillade hon att vi satt i rabatten men hon sa inget, för det var en tidig sommarmorgon och solen sken så att gräsmattan var randig av gula strålar.

Fast det syns inte än... Men det kommer snart, trallalala.

//E

En minnesbild

Plötsligt landade i digitala postlådan några bilder. En vän har varit på vinden och hittat gamla bilder som jag gjort. Inspiration, undrade hon, och det är det ju. Jag har tänkt på bilderna i några dagar nu och ännu mer idag eftersom jag pratade med en av mina elever, en ung dam, som gärna ville rita "bättre" och "mer verkligt". Hon undvek att säga "jag kan inte" eller "jag är inge bra på att..." för då vet hon, liksom alla mina andra elever, att jag går i taket.
"ALLA KAN!!!" ryter jag så taket lyfter sig. När taket landar igen och eleverna sitter förstummade i dammet ryter jag en gång till "ALLA ÄR BRAAAAAAA!" och sen lugnar jag ner mig och säger med len röst att det gäller bara att vara envis, träna och bearbeta och tro på sin förmåga.
"Bara och bara", säger ofta dom äldre, som vågar ifrågasätta mer. Men den här unga damen var just för ung för att morra åt mig, hon frågade bara mig om jag alltid hade ritat mycket. Och då sa jag som det var, att jag nog har ritat lite varje dag om jag slår ut det på dryga femtio år. I alla fall har jag nog ritat NÅGOT, typ telefonkonst under långa samtal med bästis eller pojkvän, på servetten vid tråkiga middagar, under konferenser, under lektioner och på resor...ritat på lappar eller medhavda block. Jodå. Men det har inte betytt så mycket mer än att saker har runnit ur pennan. Bättre har då perioderna varit då jag haft uppdrag, både i utbildningar och från allsköns människor som förväntar sig att jag kan. Det är då jag blir mest kreativ. Och det säger jag till eleverna också, att jag förväntar mig att ni kan fixa det.

Min elev undrade vad jag gillade mest att rita och då blev jag liksom satt på pottkanten. Jag fick förklara att jag gillar att fantisera och rita det jag tänker. Hon såg oförstående ut och det gjorde nog jag med, för jag undvek att utveckla mina tankar. Däremot berättade jag att jag hade en affischperiod, när jag och alla andra ritnördar i klassen, gjorde bilder med slogans eller symboler på. Det var 70-talsperioden. Det tog aldrig slut på neonfärgade papper i teckningssalens förråd. Håltimme efter håltimme satt vi där medan vår snälle magister förberedde lektioner (antar jag) och gjorde affischer, stora som små. Jag hade redan då insett att Creedence Clearwater Revival var suveräna och gjorde en hel del skivomslag till singlar och EP:n. Foton från mitt rum på 70talet skvallrar om dessa skivomslag som alltid hamnade på väggen. Och ibland hos nån kompis i form av miniaffischer. Som den här.

Ja, jag visade min elev bilden och förklarade att jag var bara nåt år äldre när jag höll på med det här precis hela tiden. 

"Vilket jobb!" sa hon. Jag höll med och inbillade mig att jag kom precis ihåg hur jag hittade på mönstret på bokstäverna. Och samtidigt kom jag på något annat som jag gillar med att rita, så jag tänkte dela med mig av det också, eftersom hon nu frågat.

"Man liksom hamnar i en annan värld, man blir som besatt av att göra klart, allt annat försvinner, man ser liksom bara pennan och papperet och hur det växer fram, det är en magisk känsla, det är nog det jag gillar mest, jaa, det är det..." babblade jag på och insåg snart att hon såg trött ut och kvävde någon gäspning. 

"Men den är ju fin..?" sa jag malligt och höll mobilen under hennes näsa för att hon inte skulle missa en detalj. Hon suckade lite och sen sa hon:

"Jorå. Men nu vill jag göra nåt riktigt." Och så vände hon mig ryggen för att se om det fanns någon annan som kunde inspirera henne till stordåd, inte nån mossig gammal lärare som pladdrade om affischer från medeltiden och besatthet av att rita. 

Jaa, det var det, det. Men kul är det att det finns nån som sparat mina gamla teckningar från 70-talet. Jag gillar den, jag, för den står för en mycket viktig period i livet när det inte var nån som helst hejd på fantasin.

/E

Den 16 februari 2014

Idag ska man ta vara på livet igen.

Var var vi, nu? Jo, det regnar, det är 0,7 grader på Slingervägen. Grannen promenerar raskt förbi med sina hundar och jag känner ett sting av saknad men behärskar mig och tänker att vi aldrig behöver fixa hundvakt. Det är ju nu vi ska vara rörliga och obundna, det har vi bestämt. Och jag är på väg. Hela tiden på väg. Så känns det i kroppen och själen, jag väntar på förändring och förnyelse. Vi är två om det. Men jag pratar för mig själv. Maken sköter det hela mer praktiskt, så att säga. Under tiden pågår livet:

Maken förgyller städningen en vanlig helgförmiddag
till min stora glädje.

Klockan är halvåtta och jag smyger ensam omkring som ett spöke och njuter av
morgonljuset. Konstigt att bokhyllan är överfull igen - vi rensade ju i fjol...
I korgstolen ligger MC-Nytt och påminner om att det snart är säsong. 

Dagen kommer och avslöjar regn och en påminnelse om att fönstren ska målas
i sommar. Det är mitt jobb att fixa alla fönster. Och där står det en hoj som ska säljas.

Makens humor: om man köper en modell av hustruns motorcykel så tappar hon inte
hoppet om att det blir asfalt snart. Sist jag fick en leksak i vuxen ålder var det en som
gav mig en liten plastkvadrat med flyttbara siffror i som skulle fösas i rätt följd
efter en del pillande. Jag blev överlycklig. Då också.

Som ungdomarna säger: Orka.
Dammtorkning på den gamla chiffonjén borde ske ögonaböj,
det är bara det att jag tänker kasta ut den för den är så trist och jag vill bara nytt.
Men glasfiguren jag fick av S när jag var femton och dökär,
glastrollet jag fick av mor när jag var tolv och gillade troll,
nipperasken jag fått av min farmor för tusen år sen, ett foto från mammans
70årspresent med oss alla barn och barnbarn samlade på långbryggan i Rättvik
och en ukulele...
Det är bra saker att ha. 

När det blir kväll går jag runt och tänder ljus överallt... 

Rosor köper jag till min man. Det bör man göra ibland.

Det rasar från taket, istapparna är borta. Dagen bjuder på dammsugning (utan hatt för nu är det min tur) och så måste jag väl ge mig på chiffonjén. Nån som vill köpa en chiffonjé? Och sen ska jag göra en flashig och lagom rolig bildpresentation om konsthistoria som roar fjortonåringar, och så ska jag ner i verkstan och träffa en kompis, stryka lite tvätt, sälja en bil....Tja, dagen går nog. Och det är livet som pågår, ingen mening att göra upp andra planer, som salig Lennon så riktigt sagt.

Puss på er.

/E

KÖK!

Idag har vi stämt träff med köksmannen. Det är han som ska hjälpa oss att skapa ett kök i vårt kommande bo. Det är kusligt att tänka på att vi ska lämna detta familjens tonårshus. Men sanningen att säga - det är nog en vecka sedan jag var inne på före detta flickrummet, tre veckor sedan jag var i pojkrummet längst ner längst in och flera dar sen jag satte min fot i min lilla hemverkstad (som jag ju monterat ner till en liten väska). Vad har vi för nytta av detta stora hus? Nej, det ska bli skönt med nytt. Ett plan. Men ändå....

/E

Om man bara sitter och ritar en helg...

...så blir det liksom som om man sugs in i sin bild och sen är det fasen så svårt att kämpa sig upp.
Det är tungt, just nu. Gråvintern ligger över en som ett tak och jag har ingen riktig ork trots att dagen är nära tre timmar längre. Men jag har tagit vara på dagen idag, ändå. Ritat, ritat och ritat...planlöst, drömlikt och i nåt sorts hypnotiskt tillstånd. Ingenting är färdigt, nio skisser med en färgklutt här och var. Det är som mina fem böcker  - ett kapitel här och ett kapitel där, beroende på läslust och sinnesstämning. Hoppas jag vaknar snart och upptäcker att det är vår.

/E

Jag slänger inga dagböcker!

Av och till stöter jag på människor som uppmanar mig att slänga mina gamla dagböcker. Orsaken till varför det skulle vara bra brukar vara varierande. Det är allt mellan att ingen ska behöva läsa om mina privata tankar från att vem skulle vara intresserad. Ja, inte vet jag. Själv vet jag bara att de är en rikedom jag släpar på. Här finns allt från innerlig och ärlig julkänsla, beskriven och gestaltad som bara en tolvåring kan till insiktsfulla eller blåögda utlägg om livet från blivande mor till fyrabarnsdito.. Det är guld, det.

Ibland behöver jag ta fram dagböckerna och påminna mig om livet. Det är framförallt tillfällen då jag söker inspiration till bilder och texter. Men också de gånger jag funderar på vad vi gjorde och hur det var. Det finns så gott som inget som ska censureras. För i så fall är det redan borta. Eller så skrev jag det aldrig, jag bara tänkte.

Inlåst i hemmet som jag är på grund av en elak förkylning är det ett lättsamt tidsfördriv att rota i lådor när kroppen måste upp ur vilande ställning. Så skedde även denna gång. Jag fick för mig att jag skulle söka efter en liten semesterdagbok då jag låg och tänkte på en resa jag gjort men inte kunde minnas några viktiga detaljer om en ort. (Då är det bra att ha dagböcker kvar!) Jag hittade genast anteckningarna men kunde inte låta bli att fiska upp en annan bok från -93. Årtalet lockade till en titt. Hur var det? Vi hade tre små killar. Therese hade fortfarande kvar sin biologiska mamma i livet och vi hade en unge i skolan och två på dagis. Jag var tandsköterska och maken hade börjat jobba med datorer. Livet flöt på och vi hade kommit i fas efter blöjåren. Boken lockade till läsning, kan jag säga, eftersom jag lätt kan erkänna att det var vilda västern med tre mycket unga filurer och två som jobbade oregelbundna tider...

Vad det står i boken avslöjas jag inte mer än till den det berör, men en del saker vill jag bara dela med mig av. Dagböckerna innehåller inte bara min egna anteckningar om vardagen, de innehåller en del foton och andra minnen som piggar upp livet ytterligare. Eller vad sägs om ett handskrivet hjärta, förmodligen tillverkat till Alla hjärtans dag av en som lärt sig skriva. Nej, jag slänger ingenting!

/E

Morfars vas

Av någon anledning har vasen alltid kallats "morfars vas". Det är inte alls min morfars. Det är min. Däremot har jag fått den av min morfar en gång när jag var för liten för att ansvara för oersättliga värdesaker. Den ansågs som mycket dyr och mycket exotisk. "Bavaria" står det under den. Inte vet jag vad det innebär, annat än att den var så märkvärdig i min barndom att den låstes in i det skåp som kallades buffén i vardagsrummet och bara kom fram på högtidsdagar. Hanterad av vuxna.

Konfirmationsblommorna hamnade i "morfars vas", det vet jag. En annan gång minns jag att jag försiktigt frågade modern om möjligheten att sätta en vanlig sketen bonnbukett med baldersbrå och timjan i den. Efter en del eftertanke svarade mamman att det fanns ju andra vaser... Därmed var det otänkbart att "morfars vas" passade till annat köpeblommor. När jag släpade hem en stor bukett slemmiga och klargula kabbelekor och krävde att de skulle ha finaste vasen fick jag en plasthink. Vem hade trott nåt annat, plockade i diket i kohagen som dom var.

Nu har den flyttat med mig i vuxen ålder (inte flyttningarna under senare tonår då man levde i och med kartonger, då var den inlåst i urhemmet i buffén...) Men sen, sen fick den nådigast intaga en hedersplats i mitt första egna hem - längst in längst upp i ett köksskåp. Inga rödklövrar och blåklockor från Solbergs soliga ängar där inte. Nix. Jag tordes nog inte ens tänka tanken. Tror att jag blev förvånad när jag fann den när vi flyttade vidare.

Sen dess har den alltid stått orörd i ett furuskåp med bättre porslin medan en mängd andra vaser trängts lättillgängligt i köket. Konstigt att "morfars vas" liksom besitter en magi som säger att den inte får användas utom i undantagsfall, som exempelvis bröllop och begravning. Om man nu minns att den finns, så att säga.

Nå, nu har märkvärdigheten kommit fram. Jag har beslutat mig för att den ska få härbärgera vårens tulpaner ända fram till sommarens blandbuketter, konstant stående på mitt köksbord. Morfars vas är ju min för hundan! Och förresten - en av dom där sämre vaserna som stod ute på brotrappan i alla väder året om och höll både maskrosor om sommarn och sandgegga hopjoxad av ett par ungar på vårsidan, den stod det "Majolika" på, om man vände på den. Men den har vi slängt.

/E

Gott slut eller god början?

Gott slut är ett onödigt uttryck. Jag tycker det låter som om jorden ska gå under fortare än den gör. I stället bör man önska sina nära och kära en god början. Sätt igång nu med det du alltid tänkt. Tiden går ju. Jag tänker på John Lennon: "Livet är det som händer medan du gör upp andra planer".

Jag ger inga nyårslöften mer än att jag påminner mig själv varje nyår att jag ska ta vara på dagarna och framför allt ljuset som sakta rullar in. Det gör jag också, så uppenbarligen lyckas jag alltid hålla mitt löfte. Det är bra gjort, vågar jag påstå. Men än är det bara 30 minuter längre dag så det märks inte allt för stor skillnad, och i fönstret står tomtarna kvar, i vardagsrummet står tallen kvar och julstjärnorna hänger uppe, trots att de tre vise männen både hunnit fram och tillbaka för läääääänge sen. Jag pyntar av Tjugondag knut. Punkt slut. Det är då man ser en strimma ljus.

Jag tänker inte tjata om att julen kom och gick som ett swisch, för det säger alla. För den gör ju det. Tre ynka dagar som alla andra helger med en extra dag ledigt. Men när gamla mor sa här om kvällen att hon inte kunde förstå varför hon släpar fram tomtar och gran när ingen riktigt njuter av det längre som när det fanns småbarn runt omkring, då sa jag att jag tror att det är väldigt obra att låtsas som om inget hänt och bara låta juldagar passera utan tomtar och troll. Men jag förstår vad hon menar. Någon bör komma och beundra granen, längta efter en julklapp, kolla om julgodiset finns på plats och veta att det blir revbensspäll och tjälknul i år också. Jag känner att jag är på väg att trilla dit själv. Om jag vore ensam och ingen skulle komma förbi ens på en kopp kaffe då och då - ja, då skulle jag skita i julen helt och hållet. För hur det än är, så är det en högtid som gjord för umgänge och fest,  förväntan och överraskningar.

Nu är varken mor eller jag ensamma på det viset. Men visst sker en förändring när det alltid har funnits minst en unge i kretsen som längtat och plötsligt är alla vuxna och kanske till och med någon annanstans. Jag har lite lamt försökt propagera för en jul utomlands i familjen. Jag menar, i stället för julklappar och julmat och kan man planera att åka på en billig resa en vecka och bara slappa i en solstol. Eller åka till en storstad och vrålshoppa för all del. (Inget av detta skulle passa mig. Solstol är otänkbart, shoppa är skittråkigt.) Men det brukar inte vara svårt att hitta på äventyrliga upplevelser så jag torde överleva utan problem. Men nu har majoriteten av familjen rynkat på näsan åt mitt förslag och jag har julat på som vanligt. Extra kul var det att ALLA var här. Det har inte hänt på åtta år eller så. Jag är nöjd och tacksam över att så skedde. Som sagt - julen är som gjord för umgänge och fest.

Efter juldagarna har jag helt och hållet ägnat mig åt bilder. Printat ut foton och ritat och målat. Mer än vanligt. Men nu växer en idé i mitt huvud som jag ska hålla fast vid. Så jag önskar mig själv en god början och återgår till pennlådan och skissandet. Vad jag har för idé får du veta om tre år eller så.

Åter igen: God början och håll ut!

//E.

Vilket härligt år det varit! Titta bara!

Januari
Maken snäpper upp hojåkandet och startar året med en tur på vintervägen.

Januari
Den yngste sonen passar på att bli 24.
Vi firar på den lilla röda finkrogen.

Februari
Dagsljuset ger en aning om vad som komma skall.
Vi åker till Hovde med skoter på släp.

Februari
En farmor och en mormor och två barnbarn:
en östersundare och en stockholmare.

Mars
Vi tar oss upp till Anaristoppen och njuter av utsikten över Åreskutan bland andra fjälltoppar.
Hemfärden blir vanskligare då skotern går sönder...

Mars
Jultallen tjänstgör någon månad till som fågelträd.

April
Vi ska äntligen se Jerka i hans farewellshow.
Så bra att man samtidigt kan mysa med nära och kära i huvudstaden.

April
Och sån tur att vissa råkar fylla 28 samtidigt så vi kan fira det också.
Till exempel med shopping.

Maj
Stockholm en gång till! Men nu ska mamman köpa en hoj.
Alla godingar fikar lite på Fjällgatan.

Maj
Säljaren Olle och maken monterar vindrutan.
Jag har provkört, känner mig nöjd och glad och ser fram emot att köra hem vidundret.

Juni
Röjer i Näckten efter stormen förra vintern.
Skogen ser otrevlig ut tycker jag.

Juni
Vi åker mycket hoj. Några rundturer i länet innan semestern som ska gå längre bort.

Juni
Midsommarkalas på morgonen innan de gästande stockholmarna
ska fara på traditionellt  midsommarfiske i Västjämtland.

Juli
Äntligen - hojresan gick till Skagen enligt planerna.

Juli
Hemvägen gick över Öland

Juli
En gatumusikant på Storsjöyran blir beundrad av en tant:
- Men VAD heter du som spelar och sjunger så fint?
- David...

Juli
Hojtur på hemmaplan, Ristafallet.

Augusti
Pärlbröllop
Vad kan bli bättre än en hemlagad trerätters med de två ungdomar som finns i stan?

Augusti
En mindre pärlbröllopsresa går till Trondheim. På hoj, så klart. 

September
Vardagsbiltur.
Vi har alltid velat se vad som finns om man åker förbi Näckten
 och fortsätter på den okända skogsvägen...

September
Sista hojturen med klubben går till ett sommarfik på Annersia.
Småkallt och myggigt och trevligt som vanligt.

Oktober
Nu måste väl båten vara tät ändå..? Vattenfylld ett par månader.

November
Mamman har några dagar ledigt och då blir det Stockholm där halva familjen bor.
Och så vill vi se katten som den outtröttliga djurvännen Ester räddat livet på.

November
Middag hos brorsan som alltid och där är alla.

November
Therese fyller 22 och bjuder på tårta hemma hos sig.

December
Jag och en vän deltar i marknad på Frösön med några av våra fina saker.

December
Alla samlade till jul - det har inte hänt på många år.

December
Storsnasen i eftermiddagsljuset. Vi åker till Norge för att vinka av sonen som bor i Bergen.
Flyget går från Vaernes och vi tar det som en nöjestripp.

Gott nytt år önskar jag er! Jag ser fram emot nästa år och hoppas och tror att det blir lika bra och fyllt av roligheter som vanligt.

/E.