Juldagen 2014

Julafton avprickad på livslinjen. Juldagen snart också.
Allt blev som det skulle bli, enligt tradition och önskemål. Jag vet inte riktigt vilkas önskemål mer än mina och makens. men hoppas på fler. Rent krasst.

Nåja, annars hade vi inte haft en sådan uppslutning. Det är sällan alla fyra ungar är samlade. Ungar var det länge sen de var, i och för sig, men för den skull är de inte av mindre vikt. Trots deras vuxenhet är de samma gamla ungar då de kommer hem, bara mer självgående.

Min nya situation i livet, som stöd åt gammal mor, gör att jag har fått ändra på en del saker och att det ska bli som man tänkt vet man aldrig. Det får i alla fall mig att fundera på det man tar för självklart i livet och hur det ska bli på den egna ålderns höst om man är ensam, Eller hur vi kommer att ha det om vi är två i tjugo-trettio år till, vilket man kan hoppas på. Friska, helst, tack.

Mamma är frisk men minnet är inte som förr. Igår skrattade hon ändå faktiskt då vi hämtade henne för julmiddag då hon glömt att det var julafton, trots att två barnbarn varit där någon timme tidigare och klätt granen. Vi skrattade också. Vad ska man annars göra?
"Det gör inget, nu får vi minnas åt dig", sa David tröstande och klappade sin mormor på armen när hon klagade över hur det blivit. Så självklart.

Jag tänker mycket på alla mina jular och känner tacksamhet. Skrattade lite år mig själv då jag hör mammas återkommande kommentarer om jularna eka i mitt eget huvud.
"...och så enhenn maten som dras ut och in, ut och in" när jag för femte gången på ett dygn dukar fram skinka och sill.
Jag tänker på mormor och hennes chokladkok då hon satt vid spisen med sleven i hand och hade ett öga på kastrullen och ett på oss. I vartenda skåp låg paket, inslagna i tomtepapper.
" Gå int in i kammarn!" sa hon barskt.
Och i förrgår var det jag som motade ut två vuxna barn som provade ta sig in i sovrummet för att låna badlakan.
"GÅ INTE IN DÄR!"
Bakom dörren stod oinslagna julklappar.

Vi käkade skinka, revbensspjäll, sill, lax, jansson, köttbullar och tjälknul. Någonstans provade jag att förändra något och frågade familjemedlemmar lite försiktigt vad var och en önskade på julbordet och att det var fritt fram för läckerheter som sushi och tibetansk biffpanna. Ett antal frågande ögon först, sedan, med skärpa i tonen, räknades samma saker upp som de växt upp med. (Lutfisken är tyvärr borta, uppenbarligen är det bara jag som gillar det. I hela världen?) Men varför ändra ett vinnande koncept? Suck. Fast jag lever ju av fisk och därför hamnade både blåbärssill och ingefärssill på bordet. Nya sorter - HAHA!

Julefriden har sänkt sig över oss just nu. Granen (fanns ingen tall i år, vilket kommer att som vanligt straffa sig med barr i bokhyllan till midsommar) doftar skog, juleljusen brinner i varje rum, till och med på toa, julegröten är äten och mamman var med på det också, piggare idag med julklappskoftan på, och alla ungdomar är samlade hos yngste brorsan för TVspelsmaraton innan middag.

Vad gjorde jag när jag var tjugofem på juldagen? Slappade i soffan hos mamma? Det ska jag ta reda på.
/E

God jul på dig!

Uppdatering

Jag skriver inte när livet är trögt. Det är det den här perioden.
Utvecklingssamtal med alla ungar, ingen snö, ryssar i Östersjön, lönesamtal med mig och chef, betyg, mammaservice med våra gamla, ..... för lite sömn och en tendens att resa bort om så bara över dan i stället för. Tro inte att livet är en dans på rosor bara för att jag bestämt mig för att ta vara på det. Men för er som frågade - här är jag igen. Oroa er inte, ungdomar, morsan är på g, både med jul och blogg igen, så ni vet. Jag behöver bara veva igång mig igen.

Uppdatering från den sista oktober. Varsågod.

Uppiggande novemberledighet med besök från Stockholm.
 Therese tar hand om händer och vi får koppla av i mörkret.

Kusiner i grått

Båtupptagning i november. Ingen is än på Näckten.

Novemberbarn, 23 år firas med sushi.
 Tjugo år sedan hon kom till oss...

November. Gräddklicken i periferin är Skutan och inget annat.

Fikastopp på nostalgibar i Hallen. En novembertur för att söka ljuset.

Badhusparken, december är här. Var är snön?

Moon Walk

Jag ägnar flera kvällar åt att rita. Funderar över livet.

Decembersol. Äntligen. Låååång frukost sen julshopping.

Julbollarna är på plats. När blir det julstämning?

Decemberkväll på stan.

Jo, hon hittade adventsstaken, den där gamla. Mossan är flamsäker nu för tiden.

Går barfota ut på altanen bara för att det går, december och där ligger mina stenar
som jag skulle måla på i somras.
Dom brukar snöa över, dom där stenarna jag samlar
varje år...

Skridskobanan fyller sin funktion fast klockan är tidig.

En längre promenad innan ett par butiksbesök och sen julbak. 

Vi hittade lite julstämning i Lövbergaparken....

Delar av familjen kräver mat i julruschen, andra delar vill bara använda spisen till kakor.
Då får vi äta ute - typ snabbmat. I soffan framför TV:n.

Medan kolan kokar dyker dom upp igen, tomtarna. Samma tomtar, men en ny varje år.
Fast den har inte kommit än. Kanske i morgon. Om jag hittar en affär som säljer rätt tomte.
Eller loppis. Jullov snart.
Återkommer.



//E.

Ensam hemma och en chiffonjé

Nu är jag så gammal att jag kan avslöja sådant som eventuellt kan ge mig en stämpel som knäpp. Varsågod. Vem bryr sig?

Jag har alltid gillat att vara ensam hemma en vardag. (Förutsatt att någon dyker upp under det närmsta dygnet, bör jag tillägga, för jag är ingen ensamvarg, även om jag lurat många att tro det.)

Men att säga hej till alla som går till sitt och sen bli kvar och lyssna på torsdagen eller tisdagen eller vad det är, det gillar jag och har alltid gjort. Ända sedan jag var tolv och fick vara hemma ensam om jag var förkyld. Det är som att få vara med om huset när det är tomt. Som att avslöja vad som sker när ingen är hemma. Hur ser det ut? Vad luktar det? Vad hörs? Oftast sitter jag alldeles stilla en stund och njuter. Det kan bli en lång stund. I morse blev det nästan en och en halv timme på en stol i köket.

Just det. Nu är det ute i cyberspace. Men som sagt, vem bryr sig.

Ja, och vad händer då sen efter att jag suttit stilla och tänkt, lyssnat och känt? Jo, det är då kreativiteten kommer. Oftast från det mest oväntade håll. Som till exempel denna morgon då jag så småningom bytte plats och masade mig in i sovrummet mest för att fundera vidare. Då drogs mina ögon till dammet på chiffonjén och jag förstod att dagen delvis måste bestå av en del justeringar i miljön. Typ dammtorkning och flyttning av prylar från en plats till en annan.

Med dammvippan i handen blev jag fast igen framför monstret jag ihärdigt försöker bli av med. Jag upptäckte så mycket saker som har med hela mitt liv att göra. Saker som bara legat där i flera år, en del av en slump, andra för att de bara ska vara där.

1. Bokmärken från barndomen - antikviteter som slutat lukta bokmärke.

2. Porslinsask i lila - enda minnet från min farmor.

3. Blått glastroll - födelsedagspresent av mamma. Hippies, flower power och lyckotroll...

4. Tennspegel - present lagom till sminkperioden. En vink om att det fanns en toalett(spegel) på sex

personer.

5. Glasfigur - present av en vän till minne av en magisk kväll med nyfångade rädisor.

6. Tavla på brudbukett - buketten bunden av bästa vän, tavlan målad av lillebror och äktenskapet ännu intakt.

7. Två barn - fotograferade av finaste "f-moffa". Älskade ungar i mormors trädgård. 

8. Fotobunt med minnen från en kreativ skrivargrupp - jag och Måddan överst. 

9. Foto av mammas sjuttioårspresent - en resa till gemensamt sommarparadis med klanen samlad i Rättvik.

10. Porslinslamm - en julklapp från en son som just  börjat handla presenter alldeles själv.

11. Ukulelen - makens start på en ny karriär som entertainer.

12. Ask med flugor och kragar - makens steg in i logevärlden.

Jag fattar att ni märker att det är en riktig egotripp. Men vi sparar olika saker, jag och maken. Nästa gång ska jag gå ut i nån av verkstäderna eller bodarna och se över andra milstolpar....

Sånt sysslar jag med en dag som denna. Och nu ska jag dammtorka möbelmonstret, läsa recept och planera fester medan solen lyser och huset ännu ligger bekvämt tillrättalagt bland höstlöven och suckar ljudligt varje gång jag byter rum.

/E

Den lila perioden

Jag pratade med E ikväll. Innan vi avslutade vårt telefonsamtal bestämde vi att vi skulle träffas snart "och prata gamla minnen", som vi ibland brukar säga för att vi ska få känna att vi är till åren. Och beter oss som ett par åldriga vänner.
"Det är tur man MINNS saker", sa hon.
"Vaddårå?" sa jag.
"Ja, lila hår, till exempel, hur kunde du bara glömma så VIKTIGA saker?" sa hon.

Ja, det handlade om en avundens suck när familjens prinsessa meddelade att hon tänkte färga håret lila. Jag önskade faktiskt att jag också fick ha ljuslila hår, pastell, alltså, och att det skulle bara vara lite ballt. Inte väcka bestörtning över hur en gammal kärring beter sig och till och med en som brukar ryta att det fattas en vuxenvärld. Min önskan, som jag spontant delade med ett hundratal andra i ett känt socialt forum, möttes av en rad glada kommentarer. Minns jag INGENTING? Jodå, plötsligt drog jag mig till minnes en händelse som jag brukar försöka gömma i nån vrå. Det är lite pinsamt, nämligen.

Jag har nämligen verkligen haft lila hår. Det är bara det att det inte alls var meningen (tror jag) och dessutom inte alls en sådan lilafärg som jag nu suckade efter. Jag kopplade inte det ena till det andra, så att säga.

Det var tidigt sjuttiotal och inte var det många som färgade hår blått, grönt, rosa eller lila. Möjligen till någon karneval, och då blev man uppmärksammad som en vågad händelse. Sen fanns det blåfärgade amerikanska damer, men det var ju i en annan värld och tidsålder. Själv höll jag mig till röda toner, vilket var helt ok. För att laborera med hårfärg - det gjorde jag! Jag älskade alla röda nyanser och provade allt som var nytt, det hette kastanj, koppar och mahogny.

En dag, mest troligt en fredag eller lördag eftersom jag gjorde en extra insats inför en festlig kväll, hittade jag en ny färg som hette Black Tulip. Så mörkröd ville jag vara! Sagt och gjort, hem och färga! Jag skulle hinna jobba några timmar också så det fanns inte mycket tid att vinka på.

Jag kan inte direkt beskriva hur glad och nöjd jag var när jag såg mig i spegeln sen. För jag fick panik! Den djuprödlila varelse som glodde tillbaka på mig, var det jag? Ja, uppenbarligen, för när det lila monstret skrek på mamma var det min röst som kom fram. Och när jag såg mamman i spegeln så var det då min, som stod där och frågade om jag riktigt klok, eller..?

Jag bönade och bad modern att hon skulle gå med på att jag sjukanmälde mig på jobbet, bara en endaste liten gång. Men hon stenvägrade. Aldrig i helskotta att jag skulle få skolka bara för att jag inte kunnat förutse vilken färg mitt hår skulle få. Hon tvingade iväg mig till jobbet. Och hur det var sen, det hör till hemligheterna. Men en del skratt och visk fick man stå ut med och det pratades om "min lila period".  Den som jag alldeles hade förträngt för nån vecka sen när en glad tjej färgat sitt långa hår ljuslila.

/E

Tänk er.....

Gråhösten

Jag tog och gjorde om gråhösten lite, jag. Man har väl rätt att skoja till det lite. Snart ska jag rita en barnbok, då behövs lite färgklickar som kittlar fantasin. Nu sa jag det igen. Det där om barnboken. Tänk om man måste skrida till verket. Bara för att folk förväntar sig nån form av actioooooooon.

Det är inte lätt när man vaknar och tror att världen är lila och sen minns att man bytte gardiner kvällen innan.
Kan det bero på höstförkylningen som gör hjärncellerna luddiga och fluffiga?

På andra sidan huset ser jag att guldet har ramlat till marken.
Bautabjörken har klätt av sig höstskruden.

Gråhösten ligger som ett lock över Frösöberget

Jag tänker att det vore fräscht om världen vore gul ibland. Särskilt en söndag om gråhösten.

Plötsligt ville jag känna på vintern. Tänker mig is och två timmars dagsljus mitt på dan.

Lila himmel. Ragnarök inom en nära framtid?

Det ser ut som om det smakar chilipeppar. Mmmmmmm...

Karamellslott? Disneyworld?

Fiket i parken i försommargrönska i stället. 

Även i Östersund låser man fast sin kärlek.

I ett enda slag försvann gråhösten. 

Fast här är den i alla fall, nu går den inte att undvika.
 Motorcyklar stallas in och det är LÅNGT till vår. Suck.

Landsvägen utsocknes.


/E

Nästa dag

Efter att ha jobbat med en ond fotled och ett ont knä (andra benet) och inte kommit fram till min läkare så tar jag en promenad till mamma, konstaterar att hon är pigg och skiner upp ännu mer när hon hör att ett barnbarn beställt biljett till urhemmet i jul. Och så tar jag fram ritboken till slut- oh, la, la, laaa. Och där finner jag mig själv en gång för länge sen. Nya tag i morgon. Klart slut.
/E.

Dagen

Snabbt rinner tiden iväg. Vardagen upptas av tusen måsten och ingen plats finnes för att skriva eller rita.
Jag saknar skrivandet. Men det kan bara inte komma ut en endaste liten bokstav ur fingrarna när livet inte ger en endaste liten minut över till själsro. Jag kan också konstatera att jag inte har ritat på tre månader. Det är skräckinjagande fakta som slår mig varje gång jag flyttar ritportföljen fram eller tillbaka för att dammsuga.  

Förhoppningsvis förändras saker och ting nu när vi ser hösten i vitögat och det är skönt. Mörker och kyla kommer att bromsa en del praktiska måsten. (Det trodde jag aldrig att jag skulle se mig själv skriva!)

Dagen har bjudit på en mycket typisk höstruskdag som i sin tur inbjöd till långpromenad och ett försök att skaffa inspiration till någon fantasi. Om det lyckades eller ej säger jag inte. Däremot blev vi en aning nostalgiska, maken och jag, och tog en tur runt gamla marker. Och det är inte helt fel med regn, lite blåsigt och med moln som slickar trädtopparna. Som sagt - välkommen höstmörker.

I köket kan vad som helst hända

Man drar undan gardinen och ser att löven äntligen ligger fastklistrade på taket till cykelboden
och inte virvlar omkring på ett lössläppt sätt för att sen skräpa ner min altan. Jag gillar bautabjörken
men när den har sin skräpigaste period ser jag med onda ögat på den och morrar.

Fridgårdsgatan i höstskrud.
 Just här minns jag höstrusklekar med barn som ännu inte
förpassats tills dagis och får lust att ta en sväng runt just gamla lekplatser.

Vi går till gamla bekanta marker och ser att de två cementkattorna ser ensamma ut nu för tiden.
En gång klättrade barn på deras ryggar. Nu är de oftast måltavla för större barns sprayburkar.
Nån funktion tycks de i alla fall fylla.

Döda torget. Ofattbart hur ett torg fullt av liv och rörelse bara dött. Här rör sig oftast ingen.
En gång var det ett centrum för alla händelser runt oss. Affären, lördagskiosken, lekskolan och öppna förskolan.
Julgransplundringar och happenings. Nu är det över, liksom. 

Öppna förskolan. Utbytt till sängexpo. Här inne har alla viktiga kontakter knutits, alla goda kex fikats med alla
barnlediga grannar och alla blöjor bytts medan syskon lyssnat på sagor i sagohörnan eller målat eller pysslat eller
lekt med bandyklubbor och stora plastbilar på en enorm springyta. Möbelaffär - suck.

En gång tog jag en treåring under armen och sprang på affären för att köpa livsnödvändigheter
medan en sjuåring passade en femåring.
Det tog tio minuter och när jag kom till dörren på centrumhuset såg jag att sjuåringen stod på balkongen
 och ropade till mig. Tur det var nära...

.

Dagis. Fast nu har träden växt upp som skydd för insyn.

Vi gick hem sen och packade in hojväskorna i bilen för att magasinera dem.
Som sagt - hösten är här.

Härligt höstruskig våt infart till en stökig gård som väntar på vintervilan.


/E

Bautabjörken

I morse låg jag halvt i dvala och drog mig en stund när jag helt plötsligt kom på:

Tänk om det är sista sommaren i huset på Slingervägen?

Tänk om det är sista höstmorgonen jag vaknar med bautabjörken i sikte, det första jag ser om jag vänder blicken mot fönstret?

Tänk om jag nästa sommar monterar ner Vår Vita Värld i en låda för att se om den går att passa in på nästa altan? 

Jag ryser. Det var som igår vi skickade iväg en äventyrslysten 13-åring och hans bästis för att premiärsova i huset innan vi andra möblerat in oss. Med luftmadrasser och serietidningar drog de tufft iväg och morgonen efter kom de skakade upp från rummet som skulle bli tonårshåla ett antal år framåt.

- Det spökar ju för fan, sa de två tuffa, det knakade ju och lät överallt!

Jag förklarade att det gällde att vänja sig vid att det var ett trähus vi skulle bo i nu. Ljuden skulle vara andra än i ett hyreshus. Och så flyttade vi in allihopa och satte igång med att tapetsera och måla lite här och var. Sen blev det vardag och så gick det 16 år. Häpp!

På väg till eget hus.

/E

Läs!

Det borde vara förbjudet att inte läsa för sina barn.
Kaxigt skäller jag till höger och vänster, uppvuxen som jag är med mina böcker i högar, med mammas läsröst och med arga frågor på bokhandeln varför dom inte har alla böcker som skrivits i serien, det fattas ju två... Jag tänker på långa regniga dagar då man kunde ligga i en varm garderob med ljuset från det lilla fönstret silande in så man knappt såg att läsa, men det var ju så mysigt. Jag tänker på när drömmen om en egen liten bokhylla gick i uppfyllelse så att jag kunde sortera alla mina böcker ovanför min säng.

 Jag tänker på den sista boken mamma läste högt för oss innan vi själva ville läsa allt. Det var en äventyrsbok som mamma köpt i någon bokklubb, för hon förklarade först att den var dyr, att den var en riktig äventyrsbok och att den krävde lite kunskap om indianer. Boken hette Vilde Sam och det första som hände var att vi fick stifta bekantskap med lille Arliss. När mamma läste om Arliss hade hon en ton som gjorde mig en aning avundsjuk, hon lät som om hon gillade honom lika mycket som oss. Och aldrig ska jag glömma när lille Arliss bet av indianens öra. Jag kan än idag undra hur det smakade, för det gjorde jag även då, men det hela skedde ju i någon flod så jag antog att blodet sköljts bort. Detta skapade rysningar i rummet där vi låg med sängarna nära varandra och lyssnade på mamma.

Ibland stannade hon upp för att förtydliga en del saker. Till exempel var historien utspelade sig och hur det såg ut på prärien eller hur en maträtt som lagades av en husmor luktade. Hon jämförde med allt hon redan visste och kände till. Senare låg jag och läste en av hennes Det Bästas Bokval (jag älskade dessa böcker eftersom romanerna var kortade så att en bok rymde fyra till fem berättelser), när jag hamnade i bryderi om en sak och frågade mamma. Det var en tjej som eldade upp en sanitetsbinda i en ugn i en skola. Jag tror att det handlade om en bra lärare som räddade situationen i en stökig klass.

Jag visste verkligen inte vad en sanitetsbinda var så jag frågade. Varpå mor ryckte åt sig min bok för att se vad jag läste innan hon förklarade saken. Men för mig öppnade sig en ny värld. Man kunde alltså få reda på hemligheter i böcker. Och så började jag plöja igenom alla Det Bästas för att se vad de eventuellt kunde bjuda på mer. En ansenlig boksamling, kan jag lova.

En gång låg jag sjuk i influensa och alla böcker var utlästa och det enda som fanns var den senaste Det Bästa som inte hade några lockande berättelser, minns jag. Men ligger man där man ligger så får man taga vad man haver, som moster sa. Jag började läsa om en konstnär, August Renoir, och ännu minns jag att jag bara inte kunde sluta. Förvånat upptäckte jag själv att jag snäppat upp min kravnivå något och ville gärna veta mer om konstnären vilket ledde till något uppslagsverk.

Ja, det är läsupplevelser jag har med mig, några bland flera tusen. Jag hoppas, hoppas att våra ungar har minnen också av högläsningen och biblioteksturerna och favvoböckerna. Det är så rikt att ha fått vara med om alla dessa äventyr som är helt gratis, faktiskt. Och då gör det så ont i mig när jag tänker på att vi kanske håller på att tappa detta i en värld fylld av snabba kast och ytligheter.

Det känns som jag har ett uppdrag...
/E

Sensommardrömmar

Så trött idag på jobbet att jag fick erbjudande om att lämna bilen på jobbet och åka med en kompis hem. Efter att ha varit ute en stund i friska luften tog jag mej i alla fall iväg och tänkte att det är det där med att sitta stilla en hel dag nästan, nu i skolstartstider med all planering. Och det där med att vända hjärnan ut och in för att börja tänka i pedagogiska termer i stället för den låt-gå-princip som fått härska rätt mycket i sommar i mitt avslappade tillstånd.  Det var nog det som gjorde mig så sömnig.

En kollega som kom in utifrån korridoren poängterade att vi arbetade utan luft. Se där! Ytterligare en orsak till sömnigheten. Svett, datorer, syrebrist, lysrör, papper och säkert en del damm - back in business. Jag bestämde mig för att stupa i säng direkt när jag kom hem. Om det inte vore för häcken.

Häcken är den bastanta syrenhäck (utan syrenblommor) som omger gården. De vuxna barnen brukar ofta påtala dess förträfflighet när det gäller avskildhet, solbad, trädgårdsfester och sånt som man inte vill ha allmänhetens nyfikna blickar på. Visst har vi nån gång sagt att delar av denna häck skulle må bra av en totalrenovering, dvs nersågning till en decimeters höjd och sen kanske växa till hanterbar storlek. Men icke! Då skulle vår fina gård inte längre vara en sån skattgömma. Har majoriteten av inneboende tyckt. Och sen huset tömdes på unga har det liksom inte blivit av. Vi tycker nog också att det är rätt skönt med två meter hög häck. Det är bara det att fanskapet ska klippas en gång om år. Och detta arbete har jag på senare tid tagit på mig helt enkelt för att jag är den som är hemma mest under sommarhalvåret.

Som sagt, om det inte vore för häcken hade jag nog sovit nu. Men jag bestämde mig för att en timme i friska luften skulle bara vara bra. Och det var ju tur att jag stannade ute. Man hinner långt på en timme. Upp och ner på stegen, doft av grönska och jord, ljummen sommarkväll. Låt vara att häcksaxen ryter, men det är ju ett sommarljud, ändå. Ungefär som höfläkten hos bonden varje barndomssommar. På stående fot bestämde jag mig för ett växthus på nästa gård. Det behöver inte vara stort, men det ska lukta jord, grönska och värme. Det ska rymma ett bord och två små stolar eller en liten soffa. Där ska jag sitta och drick kaffe eller sippa vitt vin i sommarkvällarna. Där ska jag lukta på blommorna och njuta av växtlighet. Det ska bli min alldeles egen korkek, fast av glas. Eller vad det nu är i växthus.

Huvudvärk och trötthet försvann efter femtio meter häck. Hälften är kvar. Drygt. Sommarkvällskänslan tog över. På nästa ställe finns bara dryga fem meter häck, tror jag. Det känns lite.... Jag kommer att sakna häcken. Jag kommer nog att sakna träningsvärken i axlarna som kan uppstå efter en heldag med motorsåg och kratta. Men i ett växthus kan jag ju odla upp något som skymmer sikten och behöver ansas med kraft, så har du något förslag så säg till.  Jag tror att människan är gjord för att rota lite i jorden och växtligheten, det är avkopplande, det är då ett som är säkert.

/E