Att gräva i jorden

Faktum är att jag aldrig trivts särskilt bra med att gräva i rabatter och kratta löv och sånt. Jag tror alltid att jag ska älska det varje gång vi landar på ny mark, allt från fritidshus till nytt permanentboende. Livfullt sätter jag igång med att handla frön och plant, köper krukor och planerar rabatter. (Alltså, jag märker ut rabatterna med något som ska avgränsa. Som stenar. Brukar märkas sen när man ska klippa gräs året efter och rabatterna fallit i glömska...)

Jag har nämnt det förr, grannarna som rensar och krattar och klipper och hugger. Allt medan jag släpat fram en solstol och tagit med boken och kaffet. Slagit mig till ro där under knoppande äppelträd och begynnande gröda i rabatten, allt från smörbollar till timotej och svinmålla. Mest de senare. Och ingenting i världen kan få mig att gräva i rabatterna. Usch, va trist!

Men i år ordinerade jag äppelträdet ansning. Maken gick lös med tigersågen. ( På TV sa dom att man skulle använda sekatör. Det kändes tramsigt.) Efter att vårt egenhändigt planterade äppelträd, en kärlekshandling till vårt nya hus och trädgård för 15 år sen, blivit friserat gick vi lös på vinbärsbuskarna som troligen stått där dom stod sen 60-talet. Tyvärr blev inget kvar. Vi smög runt hörnet på friggisen med sågen i högsta hugg och kastade oss över krusbärsbuskarna. Men då tog det stopp i mig. Nej, jag vill plocka krusbär i år och experimentera med nya kaksorter. Tänkte jag. Alltså fick de taggiga, vildvuxna kvistbollarna överleva en sommar till.

När jag stod där vid krusbären och andades in vårkvällen kom en mycket tydlig doft av jord till mig. Den där doften som bara finns just i vårkvällen, då snön nyss lämnat trädgårdens mörkaste vrå och marken är mjuk och våt och full av fjolårslöv och en och annan tussilagoknopp. Ja, vi har såna bakom friggeboden. Tussilago. Mellan krusbärsbuskarna och häcken. Står man där och blundar en vårkväll kan man bli 8 år eller så. I alla fall blev jag det just då.

Jag blundade och körde ner fingrarna i löv och jord och tyckte att jag kände en plastleksak, framtinad efter ett halvårs vila under snötäcket. Det fanns nu ingen plastleksak, det var bara ett fantasifoster. Men jag fick i alla fall en tydlig minnesbild av en dag på våren då jag kanske var sådär en sju, åtta år. I galonbyxor stod jag på gräsmattan vid vedboden och grävde i marken med en pinne. Det luktade då som nu, jord och löv. Plötsligt hittade jag en liten brun plasthäst. Jag försökte minnas vad den hade varit med i för lek eftersom den låg där, inte ens saknad förrän den nu hittades där i vårkvällen. Jag sparade den där hästen i en låda av skäl jag aldrig riktigt kan komma på. Och även om den varit med i leken någon gång ibland, så har den på något sätt blivit en symbol för våren, ända sedan jag var liten. På samma gång som jag kände sorg över att den lilla hästen glömts bort utomhus under rykande snöstormar och köldnätter kände jag glädje över att våren alltid kommer och ställer allt till rätta igen. Alltså hamnade hästen i en ask för att förvaras i trygghet och inte behöva utsättas för ytterligare risker.

När jag stod där bakom friggisen tillsammans med krusbärsbuskarna och andades in jorddoft kom det för mig att jag måste se om jag kunde hitta hästen. Naturligtvis gjorde jag det. Den låg i sin ask, samma som för femtio år sen, eller så. Utan öron, det har tidens tand sett till. Jag bestämde att den får stå i fönstret medan våren pågår. Som en symbol, lika god som en påskkyckling eller en tomte. Fint, va?
//E

Jag vrållängtar till sommaren

Slutkörd efter en intensiv vecka ser jag att solen nu på kvällskvisten lyser på stammarna på andra sidan gatan fast klockan är snart åtta på kvällen, grillen har tinat fram (ja, det är en exklusiv tunna med galler) och uteplatsen ser på något sätt förvånad ut, med gamla kottar, kvistar och rester av fågelpartyn och ett par julgransglitterslingor, där den just blivit av med snötäcket. Eller så är det jag som är förvånad - för några dagar sen sa jag till maken att om ett par veckor ska vi skura!

Va? Måste vi redan städa gården? Finns det risk att vi missar krokusarna?
Jag vrållängtar efter sommaren!!!

Som det var för fem år sen. Har man tur vill
grillmästarn grilla åt oss i år  också....

/E

Ja nu går det undan...

....som vanligt när det börjar våras.

Efter en härligt välpumpad helg i Stockholm drog arbetet igång med elevarbeten som ska mynna ut i tryckta böcker, en för varje unge. Urkul - men vilket jobb! Helgen fylldes med redigering av både texter och bilder och sedan inpassning i mallar för varje bok för att sedan kunna skickas till tryck. Bokmässa och releasefest väntar. Den kvällen undrar jag om man inte ska unna sig en champagne efter att kidsen gått hem och stöket är över. Betygen bör vara så gott som klara också då, varför det skulle finnas dubbla anledningar till skumpa.

Här sitter jag nu med en och en halv liten promenad i bagaget efter en hel helg, det känns. Dock fick jag traska på förra helgen då vi nötte storstadsgator. Två hotellfrukostar (man SKA tycka att det är det som är grejen med hotell), en lunch med två söner och en stycken ny trivsam bekantskap i Hötorgshallen, en kortare inköpsrunda för att presenta vuxen son som behövde, en middag i Hässelby, en konsert på Cirkus, ett bättre födelsedagsparty i Abrahamsberg och ett par tågresor. Wihoo, som ungarna säger. Nå, nu har jag stora delar av familjen i Stockholm. Det är ju bekvämt.

För övrigt finns varken tid eller lust till skapande. Jag känner mig instängd som i en bubbla och kan inte komma ut. Underlig känsla. Jag har ägnat några veckor åt att ta reda på vad det är, men finner inget. Kanske  ska jag hitta ett eget projekt som kräver något år att färdigställa. Typ en bok med färgglada bilder och roliga berättelser. Det skulle vara guld att skapa något sådant. Inte så mycket för slutresultatet som för välbefinnandet att pilla med färgpennorna och fantisera lite. Det är det som känns tomt, att inte ha nåt på gång, annat än alla andras fantastiska skapelser. Jag tänker på eleverna som skrivit en bok var.

Under de senaste månaderna har jag läst om mord och skotrar, hundar och svartalfer, lastbilar och frukter, ABC och receptböcker....för att inte tala om alla flickor som skriver relationsdraman. Så gott som samtliga böcker är välfyllda med egenhändigt producerade bilder. Det är mumma det för en svältfödd en, som inte ens har tid att göra en liten skitteckning i dagboken.

Återkommer med ytterligare rapport från min bubbla.

/E

Konsten att vara

Påsken flöt förbi utan sill, ägg och internet.

I Hovde finns inget som lockar förutom skidspår, pister och eventuella skoterleder. Att tillbringa kvällen på den enda lilla krogen finns inte med på vår lista. Alltså har man sig själv att ta hand om,  något annat finns inte att göra, helt enkelt. Det skulle kunna klassas som tråkigt - något vi alla behöver ha ibland. 

Jag tänkte mycket på det där i helgen när jag blev sittande på förmiddagen ensam i husvagnen och försökte bestämma om det var stavgång eller skidor som gällde. Maken svischade fram i pisterna. Internetanslutningen funkade inte, vilket uteslöt att jag smygjobbade lite. På bordet låg en oerhört spännande thriller som jag tänkte dra ut på över helgen och i ryggsäcken blocket och akvarellfärgerna.

Klockan tickade långsamt. Långsamt. Vad jag än valde skulle det bara handla om mig och mitt välmående, något annat fanns inte att välja på. Unikt, eller hur?

/E.

Brev

Sonen skickade mig ett brev. Ett pappersbrev med vita randiga ark fullskrivna med vardagsprat om livet.

Vi hade ringts och jag sa liksom i förbigående att det var sällan vi pratade men att man hade ju för all del kontakt genom fejan, detta sociala forum som blivit allas fikarum med allt vad det innebär av skvaller och kallprat. Men även ett kikhål in i sedan länge utflyttade familjeindividers vardagsliv.

Jag sa att det var roligare och nyttigare med brev. Pappersbrev med frimärke. Ett frimärke som föranleder påklädning av ytterkläder, kort (eller lång) promenad till butik, byte av pengar mot klisterlapp och sen ut till närmaste postlåda, vilket skulle kunna betyda ytterligare några steg innan man kan styra kosan hemåt. Som förr i tiden.

Jag påminde sonen om när han en gång för 7-8 år sen fick ett brev i postlådan och hela familjen samlades. Redan då var det märkligt. Vi liksom sniffade över axeln på pojken som vände och vred på pappersarken. Vem skrev brev? Jag svamlade om alla mina brevisar som jag haft i min ungdoms fagraste vår, men ingen var särskilt intresserad. Alla ville bara glo i hans privata brev. Som förresten var från en tjejkompis.

Vilket föranleder mig att tala om att jag faktiskt, hör och häpna, SLÄNGDE några hundra gamla brev här om dan! Fyllde sopgapet med brevpapperssidor som skvallrade om kärlek, elände, jobb och flytt. Tonårsbrev och brev från okända brevkamrater från annons i Hemmets Veckotidning.

" Jag är en trettonårig tjej som gärna vill ha brevkompisar från hela Sverige. Mina intressen är teckning och djur och mina idoler är Shanes, Tages och Herman's Hermits. Skynda dig att skriva!
Sign. Eva"

Sen kom fyrtio brev och så skulle man sålla. Det var Ingrid i Skövde som skrev långa brev med tokiga idéer och bus, det var Monika från Västerås som berättade saker jag inte ville veta, det var Erika i Vilhelmina som skrev om en trasig familj och ett eländigt liv och det var Benny från Vällingby som skrev om moppen och hotade att hälsa på. Och så rik man kände sig när alla nya okända  kompisar, på betryggande avstånd, förgyllde brevlådans innehåll. Nå, nu åkte de in i evigheten efter ett städryck där jag också hunnit läsa några av de dammiga pappersarken som legat i samma skokartong sedan 1979 då jag blev sambo.

Några sparade jag. Det finns skäl till det. Skälet är att de kommer från mycket nära och kära och andra handlar om så spännande privata saker att de helt enkelt hör till livet. Sånt kan man inte slänga, inte, dagböcker, viktiga brev, slutbetyg och vigselbevis, sånt har man bara kvar. Dessa livets milstolpar.

Nå, tillbaka till sonens brev som var upphovet till dessa tankar. Det var otroligt trevligt att sprätta upp det handskrivna kuvertet med spretig pojkstil på. Jag blev så till mig att innan jag läste ville jag se om jag ägde ett brevpapper för att kunna svara. Letade efter ett knallgult med utropstecken på i orange....nej, visst nej, det var nåt jag hade -73. Hur ser dom ut nu för tiden? Finns det överhuvudtaget att köpa? Vad kostar portot? Frimärken finns, det vet jag, för det måste man ha om man vill skicka viktiga meddelanden till exempelvis Försäkringskassan.

Så nu kommer jag alltså att ge mig ut på jakt efter brevpapper. Det blir - nice. Som dom säger nu för tiden.

//E

En skotertur

När jag och maken skrämt liv i den gamla Polarisen med alla klistermärken så åkte vi helt ohämmat mot fjällhimlen.

Vi hade tänkt oss nånstans uppåt, basen var den mysiga goa husvagnen i Hovde. Nu så! Vi tänkte tillbaka på skoterturer upp på det som en av sönerna kallade "bofinksfjället" med harm i rösten efter en stormig dag för tjugo år sen på andra sidan Hovde, bortåt Arådalen till. Men ditåt skulle det vara en allt för lång tur, resonerade vi, och satte kurs mot Hosjön, eventuellt, med matsäck i ryggan.

Det var ett tag sen vi gjorde en sån tur, så jag glömt hur det blir med mig när fjällvärlden breder ut sig och man känner sig obetydligt liten. Det är ingen konst att bli ödmjuk. Samma känsla av litenhet dök upp sist då vi åkte hoj -09 från Arjeplog ner mot Junkerdalen i Norge och korsade fjällvärlden som liksom åt upp mig bit för bit tills jag tvingade maken att stanna för att jag skulle kunna känna efter om jag fanns kvar. Nu var det dock inte tid att stanna. Solen sken men man vet ju aldrig med fjällväder. Så vi stod på och vips var vi framme vid avtagsvägen mot Anarisstugan. Maken pekade mot skylten och gjorde en gest som skulle kunna tolkas som wtf. Det betyder "skitsamma" eller "vifårvälsevadsomhänder". Inget Hosjön, alltså.

Anarisfjällen har jag växt upp med.
När jag var liten var de en ljusblå skugga man såg från en plats längst upp i byn, en skarp fjällkontur som skrämde för att mormor berättat en hemsk historia om en flicka som inte orkat äta upp sitt bröd och därför kastat det i smyg och sedan trampat på det och då sjunkit ner genom jorden och uppslukats. Av någon skum anledning har jag alltid tänkt att det var på Anaris - denna blekblå, okända mark långt, långt bort. Inga kända territorium som gamla hederliga Renfjället, Välliste eller Åreskutan. Barnlekar alltihop, platser man känt sen födseln, både med fantasi och fötter.

Jodå, såna skräckhistorier är jag uppväxt med! På Anaris sjunker man ner i marken om man inte passar sig...

Ja, vi åkte dit. Det som imponerade på mig var naturligtvis den plötsliga utsikten mot Åreskutan mitt i alltihopa. Sen var det ju fika, ostmacka på rågbröd, termoskaffe och apelsiner. Ja, och så chokladkakan, då. Där kunde man ju sitta. I evighet. Jag var noga med att inte tappa bröd och sen råka trampa på det. För säkerhets skull.

Men nu var det ju så att vi skulle hem. Och då skotereländet började hacka såg jag genast den gamla indianhövdingen i Little Big Man som bestämmer sig för att det är "a good day to die" och undrade var vi skulle bli hittade. Två mil framåt och två mil bakåt var det som en enda stor prärie. Eller öken. Jag gick igenom packningen och räknade ut att det fanns två vindsäckar i fickformat och en chokladkaka. Mobiltäckning fanns ju så klart inte. Och så undrade jag hur det skulle bli med utvecklingssamtalen med mina elever.

Ja just det. Hur det nu var så kom vi liksom hem igen och skotern står uppallad i väntan på reparation. Själv ska jag gå igenom fjällkartan igen och se var man ska åka nästa gång. Jag bjuder på ett par bilder.

Lev väl!

//E.

Inspirerande...

....är det att träffa kamraterna som målar och knåpar och pysslar med allehanda vackra ting. Idag satt vi i vår verkstad några timmar och njöt av livet. Vi pratade om att värdesätta möjligheten att vakna och vara frisk, kunna jobba och bo och göra saker man tycker om att göra. Framför allt att ha en egen vrå i en gemensam verkstad där andra också dyker upp och bidrar till skaparlusten.

Jag jobbar med tanken att göra bilderböcker av komiska eller vardagliga händelser, gärna från förr. Kanske är det det jag ska göra när jag blir stor?

Hmmm.

Öppet hus i advent

Min vrå

Kalligrafidagen

/E

JOBBJOBBJOBB

Idag funderar jag på var mitt skrivande tar vägen.
Vad äts det upp av? Lätt att säga jobbet. Kanske är det sanningen också.

I dagarna funderade jag på att byta jobb, sånt kan man alltid göra. Hm, tänkte jag. Det skulle vara skönt att jobba i en fabrik igen. Eller städa nånstans. Eller stå i affär, plocka upp dukar och servetter i hyllor... Eller kanske man skulle ta nåt skrivbordsjobb. Sitta framför datorn ännu mer.

Skrivbordsjobb...ja, det är väl det jag har. Nån gång emellanåt hinner man träffa ungar och lära dom nåt. Förhoppningsvis. Annars är mitt jobbskrivbord översvämmat av utvärderingar, omdömen, dokumentationer och forskningsresultat. Olästa och lästa böcker, läsjournaler och elevarbeten som väntar på bedömning eller feedback. Planeringar och individuella utvecklingsplaner. Enkäter och rapporter. Betygsunderlag och nationella provresultat.

En gång fick jag för mig att stanna kvar och städa upp. Det skulle jag aldrig gjort. Det innebar att jag fick ytterligare några timmars kvällsarbete att göra då jag fann sånt som skulle ha gjorts för tre veckor sen och sånt jag måste göra inom max en vecka, för att annars.... Och mitt i allt tronar datorn. Den som alltid måste funka, annars.... och så kolla att papper som är sekretssbelagda ligger där dom ska, annars... Ja, det är lika kaosartat som jag beskriver det.

Fabrik? Hm? Jag jobbade på fabrik en gång. Då var jag nyinflyttad i stan och hade turen att få jobb på dåvarande LM Eriksson. Det var bra då jag insåg att man snart kunde ägna tankarna åt planering av vad man skulle göra resten av sitt liv i stället för att fokusera på arbetsmomenten. Fördelarna var att man i hörsnäckan som satt i från sju till fyra lyssnade mycket på radion (låååååångt före Spotify ) och hittade P1 som ny favvokanal. Massor av nya kompisar fick jag också, såna som hade samma mål som jag. Sitta och tänka ut vad man ville med livet. Dessutom tjänade man pengar. Nackdelarna var allt annat och det var rätt mycket. Enahanda, inget dagsljus, en kugge i ett hjul som troligen skulle gått ändå om man inte var där.

En dag pickade en glad tjej mig i ryggen och sa att det öppnar en tandsköterskeskola i stan, vi ska börja där du och jag. Sen blev vi tandsköterskor och det var ju ett trevligt jobb ända tills det gick upp för mig hur illa behandlad man kunde bli i detta kvinnodominerade yrke. Nej tack. Men jag har fortfarande min utbildning kvar och det är brist på tandsköterskor, sägs det. Och man är ledig när man kommer hem. Och det är service, vård, styling och....och skrivbord och assistans.

Städat har jag gjort och varit i butik nån sväng, för att inte tala om turisttiden. Kul? Nja, det roliga var väl att det 70-tal och man var som roligast själv.

Nej, det ser ut som om jag blir kvar. Om inte annat för att det varje dag händer nåt nytt. Och för att det dyker upp lite ungdomar här och var som gör livet glatt och soligt och för att jag får möjligheter att utveckla det jag gör. Fast vi jobbar som galningar för att få ledigt sommar och jul. Och då är det värt det. Avslutar med vårljuset som smyger sig in och påminner om stundande sommarlov. Då ska jag skriva. Det ska jag.

/E

Nattens drömmar

Alla dessa drömmar....

Just nu har jag en period av drömmar. Ofta handlar det om ödehus, hus som ska renoveras och övergivenhet. Jag har ingen aning om vad det betyder.

I natt kämpade jag mig upp ur en knäpp dröm där min brors familj och min egen bara gick iväg och käkade på restaurang i Åre medan jag letade en laddare till min telefon. I den regngråa kvällsdimman hittade jag min vän som gärna skulle leta upp en laddare bara jag hjälpte henne städa en affär innan gästerna skulle dyka upp...

Dessutom hade jag en kexchoklad med mig som hon kommenterade att jag åt. Jag förklarade att det var det enda jag hittat då jag inte ätit sen dagen innan och nu visste jag inte ens om jag skulle få nån middag för alla hade lämnat mig och gått på restaurang och jag visste inte var. Snyft. Hon tog av sig gummihandskarna och släppte skurkäppen för att leta en laddare och då var min telefon spårlöst borta helt plötsligt. Naturligtvis. Fattades bara att jag skulle trampa sirap också. Förgäves letade jag i mina spår tillbaka en stund, men hopplösheten tog över och jag gick tillbaka till den gapande tomma affärslokalen med såpskurat trägolv. I ett hörn med ljus, vackra stenar och en vattenskål hade min vän arrangerat telefonkabeln bland stenarna och sa att jag nog kunde lägga min telefon där.

Nå, senare kom jag hem, hem till mitt barndomshem, och där var alla och höll på med nån sorts förflyttning av saker i de stora tomma rummen. Den som stod längst ut var min bror som fick ta skopan med ovett för att de bara skitit i mig och käkat i lugn och ro utan att ringa och fråga var jag tagit vägen. Hans fru sa dock att "jag sa ju att vi skulle ringa!" (En eloge till min goa svägerska!) Vad de andra sa till sitt försvar det vet jag inte. Stämningen var mycket deprimerande, kan jag tala om. Alla klafsade omkring i snösörja och världen var lilasvart, på nåt sätt. Samtliga ungar försvann dessutom  bakom vedboden när jag uppenbarade mig i mitt gamla hem, upprörd och övergiven.

Vid det här laget vaknade jag som tur var och försökte ta mig ur drömmen. Det skulle vara toppen att få veta vad det handlar om. Jag känner mig inte direkt övergiven.

Jag tror att jag ska söka upp en drömtydare. Kanske får jag då uppmaningen att ge igen, så huka er ni som inte ringde och letade mig när ni satt och smaskade i er finmiddag på restaurang utan mig! Och försök inte med nåt trams om att ni alla ringde mig för telefonen kom fram senare och det fanns INTE ETT ENDA missat samtal!

/E

Sista januari - städdags.

Det är slut på den långa vintermånaden. Dagen är två och en halv timme längre. Det märks. Två och en halv timme att fylla i verkstan. För en gångs skull prioriterar jag mitt pyssel med färgerna. Och då gör jag som alltid - jag sätter igång med allt på en gång utan att veta riktigt vad jag vill göra. Jag inser att det är mer terapi än konstnärlig verksamhet. Dessutom har jag alltid ena fingret i bildsalen, på nåt vis, och vad jag än gör funderar jag på vad jag kan använda det till. I jobbet.

När jag är på jobbet funderar jag tvärtom. Undervisar jag i tuschteknik funderar jag sen på vad jag kan göra av det....Livet är konstigt. Men i slutet av januari brukar jag vilja nytt. Jag började med att öppna datorn efter en trevlig shoppingrunda med Therese (ja, vi handlade grönsaker, potatis och tvättmedel), så längtade jag efter boken om kungen och viloläge. Men jag har en ovana som ibland driver min omgivning till vanvett: jag får nya infall hela tiden för varje steg jag tar, det vill säga går jag in i köket och packar upp varorna och öppnar kylen och ser mat som bör ompackas och frysas gör jag det innan jag packat in klart och stängt kyldörren. På vägen till källaren och frysen kan jag snubbla över datorn, tar fram den, lägger kylmaten på bordet, öppnar datorn och kollar mailen där det finns ett brev från A att hon vill köpa ett kort med en brud på (kan du måla dit en prins också?) och så reser jag mig, går upp i verkstan, tar fram penseln och pennorna, börjar rita.....ja. Det som skulle ner i frysen ligger på bordet bredvid min surrande dator med mailen öppen och - har jag tur - har jag i alla fall stängt kylskåpsdörren....

Nu är visserligen shoppingrundan inpackad i skåpen, men datorn stod i vägen för min väg till sovrummet och kungaboken. Jag ska bara, tänkte jag i vanlig ordning och bestämde mig för att städa bilder. Hårddisken bågnar och jag faller i trans över ögonblick jag sparat. Titta här, innan de förpassas till pappersalbum och extern förvaring till tidens ände.

Vad har dom gjort med Remonthagen???

Som när man var liten och det var vinter.

Finaste 24-åringen vi känner

Midnatt - sömnlös. Fullmånen tar in köket.

Kullarna - älskad lekplats

Verkstan, mitt hål i väggen

Födelsedagsfirarna

Över isen på Storsjön

Jämtlandsvinter

In i dimman.

Den 22 januari

Jag skriver på yngste sonens 24e födelsedag.
I dagboken skrev jag söndagen den 23 oktober 1988:
"..jag blir glad om det är en pojke. Ofta får jag höra att jag bör hoppas på en tjej nu, för annars måste jag ju ha fler barn..?"
Sagt på skoj, men tröttsamt att höra. Kön var, och är, ointressant.

Det kom en pojke på knappa fem kilo. BB-vistelsen var en helt annan än den jag genomlevt med nummer ett och två. Ungen kom ut efter ett plopp 11.32 och efter en snabb koll att allt var ok hoppade jag in i duschen och var glad för servicen att få ha egen telefon på rummet. (Alltså en stor grön metallåda med petmoj och stålsladd på en rullställning...). Min rumskamrat hade också rutin. Vi klädde på oss och stack på Törners när vi antog att hormondeppet skulle komma tillsammans med bröstmjölken. Där satt vi och sörplade té och väntade. Inget hände. Eller så märkte vi inget i våra vilda diskussioner om nattvak, blöjmärken och syskonkärlek.

Syskonkärleken visade sig omedelbart den dag Thomas fyllde 29 timmar. Då inspekterades han av två bröder som klappade och luggade och sen glatt godkände BB-vagnen som rallykärra med bebisen som förare. Som tur var fick vi stopp innan de nådde slutet av korridoren.

För övrigt längtade jag hem hela tiden. Till tvååringen, treåringen och vaknätterna och blöjkartongerna.
Vad vi hade gett oss in på har vi troligen ännu idag inte fattat. I mina dagböcker från älstingens födelse och tre år framåt handlar det inte om annat än vaknätter, Mamma Mu, pencillin och luncher hos grannen. Vi var i en rosa dröm där varken krig eller samhällsutveckling fanns.

- Herrejösses, säger jag till maken, hur var det egentligen? Vi sov aldrig. Men vi hade umgänge varje dag med alla grannar som inte heller sov pga bebisar, bajs och kolik. Vi var ett tajt gäng som bjöd varandra på lunch och turades om att gå på toa i lugn och ro.
-Så var det, säger han bara glatt. Han har tydligen också förträngt slitet med de tre prinsarna. Bra är väl det, hur trist och barnlös skulle världen annars vara?

Nå, när prinsessan kom andades en del bekanta ut och förstod att vi tagit oss an detta barn för att det var en tjej. Det behövde ju vi. Behöver jag säga att vi inte träffade dessa bekanta så ofta efter det? .
Och sen var inget sig likt längre. Bra det med. Hur trist och färglöst skulle inte det alexanderssonska hemmet varit annars? Utan fyra gangsters.

Det är bara det att vi nog hade en rätt lugn tillvaro fram till den 22 januari 1989. Då Thomas anlänt insåg vi att vi inte var födda med tre armar var, att tre småbarn sover på olika tider, får kikhosta efter varandra och sjunger olika högt i olika stämmor eller hur jag ska uttrycka mig. Det var då vi gick in i den rosa drömmen.

Nu sitter jag här i mörkret och funderar. 24 år har gått och jag kan fortfarande höra barnmorskans röst:
- Pojke. Fotbollslag..?
Och fast vi hade satt stopp där, innan vi visste om att vi skulle få en prinsessa, så tänkte jag att det kanske inte vore så dumt med nån bebis till ändå... där jag låg med en nyfödd Thomas på magen.

//E.