Regnig morgon - avresa

Bloggskrivandet har fått ge vika för omhändertagandet av nära och kära men nu är det ordning så nu sitter vi resfebriga vid frukostbordet.

Vardagsrummet var som vanligt belamrat med packning i natt. Vi har sprungit i kalsongerna ut och in med packning och olika lås. Som traditionen bjuder i den alexanderssonska familjen sker allt i sista minuten enligt "javisstja-principen". Maken hade mekat klart vid halvelvatiden igår kväll. Då hade jag mobilladdare och nytt batteri i min hoj. Hans hade fått ventiler justerade. Och som det ösregnade!

Resrutten ändras varje minut enligt vädret och nu har vi också tidsbrist pga verkstadsarbete. Men vi siktar på Skagen. Och dit kommer man om man kör söderut. Ungefär så är planen.

För er som undrar: just nu är det inlandet som gäller, snett ner mot skånska västkusten. Färja eller bro till Danmark, upp till Skagen, färja till Norge och vidare förbi Bergen och uppåt. Som sagt, just nu. I morgon kan det se annorlunda ut...

Make och son på knä för att en BMW ska rulla säkert.

Jag försöker uppdatera bloggen i mobilen under resan. Annars kommer reseberättelsen efteråt. Som vanligt. Och ja, vi kör försiktigt. Hoppas i stället på att alla andra också gör det, så ordnar sig allt.

/E

Examen

Examensdagen var här och har snart gått. Det är bara tre timmar kvar. En magisk dag är till ända!

Jag tänkte på det idag, när vi promenerade tillsammans mot kyrkan, jag och mina kollegor och ett 80-tal sommarlovsglada barn. ( För glada är väl barn när det är sommarlov? Frågan fastnar i ett hörn av hjärtat, kan jag säga...  jag ÖNSKAR alla barn ett så gott sommarlov som det bara går, i alla fall).

Jag tänkte alltså på det när vi promenerade från den gamla skolan till kyrkan. Tänkte på examen och vad det står för. Sommarlov. Ett kaos? En evighetslång ledighet med sol och bad och äventyr? Spirande förälskelse? Nya kompisar, resor och släktträffar....Sol, värme, soooool och vääääärme.

Det var lovat regn idag. Jag skämtade med min kollega om att det var onödigt att man planerat hela morgonen för regn men det enda som hände var värme och en mulen himmel. Ultimat examensväder enligt mig.
- Va härligt det är! sa jag sen spontant. Om vädret, alltså.
- Idag, ja..., svarade han på jämtländskt vis.

Ja, och så tågade vi då iväg in i kyrkan. Utanför stod föräldrarna som inte genast tagit en plats i den fullsatta kyrkan och väntade. Fotograferade. Torkade en tår. Barnen var finklädda och finkammade och det fanns högklackat och kostym och jeans och favvotröjan och blomsterhåruppsättningar på flickorna och rakade mönster på pojkhuvudena. Det är nåt att fira - examen!

Jag har en del minnen från examensdagar i unga år. Två minnen tar plats överst. Det ena är då jag dagen innan examen tillsammans med klasskamrater beger mig ut på landsvägen hemma i Såå för att plocka blommor till att smycka skolan. Jag kommer till den kära, gamla mjölkbryggan och upptäcker vackra, rosa blommor på kvist som ingen annan förr haft med sig. Jag plockar stolt dessa för att sedan få se hur magistern förändras från leende examensglad dalmas med Gagnef i blick till en gråmelerad surkart som läxar upp mig för att ha
a. plockat något fridlyst
b. plockat något giftigt.

Jaha. Tibast. Det får man inte plocka. Man måste tvätta sig noga ifall man gjort ett misstag angående detta. Nåt lärde jag mig i alla fall. Dagen efter, på examen, sjöng vi om svalor på en telefontråd:  "...det gliiiiiiittrar och kviiiiiiiiiiiittrar om vååååååååååren". Mamma satt i publiken på en stol längs väggen med alla andra och applåderade sången. Sen var det fika hemmavid och sommaren var oändlig, som ni vet.

Det andra minnet var då jag som tolvåring tvingats byta skola (nedskärningar fanns då också...) och examen var lika med förhör, tro't eller ej. Man fick en nummerlapp och sen visste man inte vilken fråga som skulle komma. Det var som att sitta på tiotusenkronorsfrågan och publiken var allas familjer. Ve och fasa!!!

Jag fick nummer nio. Frågan var vilken typ av sten magistern visade upp. Jag hade tur för jag kunde - det var en täljsten. Följdfrågan var naturligtvis var det fanns och då kunde jag stolt svara "Handöl",  varpå modern även denna sommar kunde få med sig en sommarlovsglad unge hem. Fika och oändlig sommar. Igen.

Undrar hur "mina" ungar idag hade det när dom kom hem och resten av alla dagar i sommar..

Får dom fika och sommarlovsspring i benen? Får dom leka tills solen går ner? Får dom en lagad middag vid femtiden eller så och nån som stoppar om när orken tryter fast fötterna borde tvättas efter spring i lerig hage? Är det någon som läser en saga när det regnar och som tar fram penslar och färg för att måla hela världen....?
Jag ÖNSKAR i alla fall att det är så.

//E.

Vad har hänt?

Jag råkade titta in hos grannen....vad fick jag se? Jo ett ådernät av grenar i ett grönt hav. Hjälp! Hela världen har svämmat över av grönska! Är det inte underbart?

Fuktiga nätter, ett par rejäla åskregn och närmast tropisk värme under ett par veckor veckor så blir det nästan ohanterbart. Trots det underbara.Gräsmattan måste klippas ett par gånger i veckan, skotten på syrenhäcken (där vi inte klippte i fjol för jag vågade inte klättra på taket till cykelstallet och glömde hela tiden bort att be någon annan klättra) har växt en halvmeter. Redan. Klippa häck, det är sånt man gör när man kommer hem från semestern. Den orensade och vildvuxna rabatten kan jag redan nu glömma att jag ska ansa och rabarbern blommar sen länge och är skördad av andra som gillar rabarber mer än jag.

Nå, jag rullar mig i gräset, jag, och låter blomstren vara i fred. Maken har lovat mig ett växthus på nästa boplats! Med en soffa åt mig i det gröna havet. Kanske får du fika om du tittar in men medtag egen stol.

//E

Solberg

Hur konstigt är det inte att röja där vi började bo tillsammans och känna lukten av sommarvarmt hus där vi faktiskt flyttade ihop en het och kvalmig midsommar för 34 år sen. Jag läser i dagboken om första middagen, tillsammans. Sik från Brunfloviken, vitt vin och kokpotatis. Där började vårt gemensamma äventyr.

TRETTIOFYRA år sen! Är det inte ett halvt liv? En evighet? Men ändå känns det som igår. I alla fall nu när vi är där och pysslar utan måsten. Huset är tomt och vi behöver ta hand om det. Våra 80-talsblommiga gula tapeter i köket och ultragröna sovrum....allt finns kvar. Fundersamt kokade jag kaffe på spisen vi köpte  (eller fick?) för trettiofyra år sen. Mindes första sommaren då vi skulle bli vuxna sambos med eget hus. Även om vi bara hyrde av svärfar så var det eget hus, med allt vad det innebar. För mig betydde det saftning och syltning och såpskurade mattor, precis som det var hemma där livet börjat. Med liv och lust satte vi igång. Dagboken skvallrar om marmeladkok och dockskåpsfint till jul. Fiske och sommarfester, strul med frysdass och vatten, uppbrutet golv och dränering, åska och snöstorm och oplogad väg. Hobbyrum med en gammal skrivmaskin och ett staffli och fem kattor. Så var det.

Den 9 oktober 1982 flyttade vi därifrån. Då var vi nöjda på det avskilda lantlivet utan grannar och bussförbindelser.

Jösses, vad vi har förändrats på trettiofyra år! Jösses, det hände ju fyra barn mellan då och nu!

Just denna helg har de två yngsta arbetat hårt för att röja buskar, gräs och allsköns bråte utomhus tillsammans med oss päron. Lite kul har vi allt haft, ändå. Vid fikat på altanen i gassande sommarsol kändes det ....
.....spännande - det är vad det är. Om nån vill låna ett mysigt torp på landet med bra fiske och lugn och ro en kvart från stadens brus, så hör av er till oss.

Inflyttning, midsommar 1979.
I lång bomullsklänning, träskor och knästrumpor poserar
jag på brunnen. 

Långt senare, världens finaste Therese slår gräset
ovanför jordkällaren....

...och världens finaste Thomas återgår till
skräplastning efter fikapausen.

Brunnen finns kvar. Vi funderade just på hur den skulle se ut med lite falurött och en fin träbänk i närheten.
Somliga bara roar sig, som ni hör....

//E.

Jag minns inte...!

Irriterat sitter jag och tänker på bilder. Jag målar gärna från hemtrakterna, barndomsplatser. Jag fick för mig en tavla som skulle innehålla allehanda detaljer. Så upptäckte jag att jag inte minns hur det såg ut. Redan!?

Varför minns jag inte hur det såg ut runt Stora stenen? Den som fanns vid infarten till gården? Det fanns en Stora stenen neråt järnvägssidan också, men där var det en myrstack i närheten så den var inte så trevlig. Det är ju inte bara jag som suttit på stenen vid infarten och druckit saft. Det har minsann våra ungar gjort också.
Alltså borde jag ha järnkoll på hur det såg ut. Men icke...

Jag har ännu inte vågat tänka efter hur det såg ut i skogen på kullen bakom huset. Den är ju numera utplattad och bebyggd. Helgerån! Det är vad det är! Tänk om trädkojan är borta!!!

Men jag ska nog undersöka saken för nu har jag tagit fram tuschpennorna och ska börja pyssla efter ett halvårs idogt skolarbetande med bilder och texter.

Majnätterna springer iväg - vilket slöseri!
Återkommer med rapport om teckningar.
/E

Nu har jag landat...

...kanske.
Förra helgen var rätt intensiv. Vi åkte raka spåret till Enskede och efter en del pyssel blev den åtråvärda BMW:n min. Den fick vila i brorsans garage i Hässelby ett par dagar medan vi träffade nära och kära och gjorde oss en liten minisemester. På söndagen åkte vi hem i ett försommarvackert Sverige! LYCKA!

Bilder får tala - själv längtar jag bara efter....hmmm,... nåt med resa, nåt med tält, nåt med två hjul och oplanerat mål....nära nu.

På nedresan stannade vi i Söderhamn, rätt plats för lunch. 

Här har inget hänt sen vi skjutsade David till flyget mot Sydamerika. 

Det måste vara två år sen?

Samma gamla blommor, samma gamla julprydnader i taket och samma gamla mat...?

Lunchstället är hemligt, tyvärr. 

Vi vill ha det för oss själva. Inte dela med det med andra är en handfull  Söderhamnsbor. 

Det är som det som är charmen.

Hoj inköpt och premiärkörd till Rågsved från Enskede. 

Dags för inkvartering hos en generös son

som bjuder på lya.

 Ett gammalt stammisställe. 

Får man kalla det så, då man varit här varje semester då ungarna

 var i lekåldern och tyckte att "krogen var kul att gå på" på semestern.....

Therese shoppar så klart.

Hemma hos.

Brorsa och lillsyrra - en fin kombination.

Sonen lämnar över sovplatser till päronen i Rågsved. 

En annan son med flickvän och fika på Fjällgatans kaffestuga . 

Njutbart med utsikt över Strömmen och Gröna Lund, bland annat.

Försommargrönska bland hustaken på Söder 

Storebror och lillasyster

Ingen semestertur utan "att köra soffor"....

Avslutar minisemestern med sushi på hemligt ställe.

Avslut på ett projekt. Är det grönt ute, eller...?

Ja sa till maken:
Om jag inte skaffar ett bildprojekt igen eller skriver lite egna tankar så kommer jag att vittra sönder.
Jaa, sa ju han, som vet hur det är. Han känner ju mig, menar jag.

Våren har varit en av de mest intensiva arbetsvårar jag gjort i mitt nuvarande ämbete. Visst, vårar kan vara fulla av plötsligt uppkomna jippon och nåt som heter betyg och en del annat man ska dokumentera. Men just denna vår skulle vi ju avsluta ett gigantiskt skrivprojekt där en yttre faktor medverkade - ett tryckeri. Deadlines är ibland till för att skjuta på, men här har det liksom varit skarpt läge nu ett tag, med jobb dygnet runt. Inga texter får skickas iväg till tryckning utan korrektur ända in till minsta kommatecken. Det menar jag å det strängaste. Alla ska väl känna sig urstolta över sina verk när 87 unga författare ska få stoltsera. Och svensklärarn har fått slita så våren har sprungit förbi nästan. Kvällspromenaderna är obefintliga.

Till vardags kan  man ju alltid lämna tillbaka ett manus och beordra rättning - läs igenom och sätt ut skiljetecken på rätt plats! Kom tillbaka om en vecka. Typ. Men i detta läge får man lusläsa och korrigera hela tiden varje mening, varje sida i all sköns typer av texter, allt från spökhistorier och blodstänkta mord till lastbilsbeskrivningar och kärleksromaner. Omslag och titlar ska diskuteras, upphovsrätter undersökas, tecknade bilder scannas och redigeras.....ja, det senare har legat mig varmt om hjärtat och hur det var den dagen datorn brann upp kan ni ju tänka er. Nå, den brann ju inte fysiskt - troligen hade jag slitit ut den, varpå hårddisken fick nog. Kanske. Tack gode gud att jag gift mig med en datatekniker! Han rådde bot på både gråtande hustru och utbränd datorhjärna.

I kvällningen sitter jag i vardagsrummet (har bytt från köksbord till myshörna) och avslutar sista boken. En bok om bilar. Lyckats hitta bilder som är tillåtna och laddat minnespinnen för nu ska tryckeriet få göra sitt. Själv ska jag ta semester. Ägna mig åt nationella prov och betyg. Rita lite. Skriva lite blogg....

Jag avvaktar med anteckningar om hojresan i söndags. Den behöver ett eget kapitel. Kommer sen, ungar, kommer.
//E               http://op.se/optv#2idJ8S0W4LjmVONnCEc84w

Att gräva i jorden

Faktum är att jag aldrig trivts särskilt bra med att gräva i rabatter och kratta löv och sånt. Jag tror alltid att jag ska älska det varje gång vi landar på ny mark, allt från fritidshus till nytt permanentboende. Livfullt sätter jag igång med att handla frön och plant, köper krukor och planerar rabatter. (Alltså, jag märker ut rabatterna med något som ska avgränsa. Som stenar. Brukar märkas sen när man ska klippa gräs året efter och rabatterna fallit i glömska...)

Jag har nämnt det förr, grannarna som rensar och krattar och klipper och hugger. Allt medan jag släpat fram en solstol och tagit med boken och kaffet. Slagit mig till ro där under knoppande äppelträd och begynnande gröda i rabatten, allt från smörbollar till timotej och svinmålla. Mest de senare. Och ingenting i världen kan få mig att gräva i rabatterna. Usch, va trist!

Men i år ordinerade jag äppelträdet ansning. Maken gick lös med tigersågen. ( På TV sa dom att man skulle använda sekatör. Det kändes tramsigt.) Efter att vårt egenhändigt planterade äppelträd, en kärlekshandling till vårt nya hus och trädgård för 15 år sen, blivit friserat gick vi lös på vinbärsbuskarna som troligen stått där dom stod sen 60-talet. Tyvärr blev inget kvar. Vi smög runt hörnet på friggisen med sågen i högsta hugg och kastade oss över krusbärsbuskarna. Men då tog det stopp i mig. Nej, jag vill plocka krusbär i år och experimentera med nya kaksorter. Tänkte jag. Alltså fick de taggiga, vildvuxna kvistbollarna överleva en sommar till.

När jag stod där vid krusbären och andades in vårkvällen kom en mycket tydlig doft av jord till mig. Den där doften som bara finns just i vårkvällen, då snön nyss lämnat trädgårdens mörkaste vrå och marken är mjuk och våt och full av fjolårslöv och en och annan tussilagoknopp. Ja, vi har såna bakom friggeboden. Tussilago. Mellan krusbärsbuskarna och häcken. Står man där och blundar en vårkväll kan man bli 8 år eller så. I alla fall blev jag det just då.

Jag blundade och körde ner fingrarna i löv och jord och tyckte att jag kände en plastleksak, framtinad efter ett halvårs vila under snötäcket. Det fanns nu ingen plastleksak, det var bara ett fantasifoster. Men jag fick i alla fall en tydlig minnesbild av en dag på våren då jag kanske var sådär en sju, åtta år. I galonbyxor stod jag på gräsmattan vid vedboden och grävde i marken med en pinne. Det luktade då som nu, jord och löv. Plötsligt hittade jag en liten brun plasthäst. Jag försökte minnas vad den hade varit med i för lek eftersom den låg där, inte ens saknad förrän den nu hittades där i vårkvällen. Jag sparade den där hästen i en låda av skäl jag aldrig riktigt kan komma på. Och även om den varit med i leken någon gång ibland, så har den på något sätt blivit en symbol för våren, ända sedan jag var liten. På samma gång som jag kände sorg över att den lilla hästen glömts bort utomhus under rykande snöstormar och köldnätter kände jag glädje över att våren alltid kommer och ställer allt till rätta igen. Alltså hamnade hästen i en ask för att förvaras i trygghet och inte behöva utsättas för ytterligare risker.

När jag stod där bakom friggisen tillsammans med krusbärsbuskarna och andades in jorddoft kom det för mig att jag måste se om jag kunde hitta hästen. Naturligtvis gjorde jag det. Den låg i sin ask, samma som för femtio år sen, eller så. Utan öron, det har tidens tand sett till. Jag bestämde att den får stå i fönstret medan våren pågår. Som en symbol, lika god som en påskkyckling eller en tomte. Fint, va?
//E

Jag vrållängtar till sommaren

Slutkörd efter en intensiv vecka ser jag att solen nu på kvällskvisten lyser på stammarna på andra sidan gatan fast klockan är snart åtta på kvällen, grillen har tinat fram (ja, det är en exklusiv tunna med galler) och uteplatsen ser på något sätt förvånad ut, med gamla kottar, kvistar och rester av fågelpartyn och ett par julgransglitterslingor, där den just blivit av med snötäcket. Eller så är det jag som är förvånad - för några dagar sen sa jag till maken att om ett par veckor ska vi skura!

Va? Måste vi redan städa gården? Finns det risk att vi missar krokusarna?
Jag vrållängtar efter sommaren!!!

Som det var för fem år sen. Har man tur vill
grillmästarn grilla åt oss i år  också....

/E

Ja nu går det undan...

....som vanligt när det börjar våras.

Efter en härligt välpumpad helg i Stockholm drog arbetet igång med elevarbeten som ska mynna ut i tryckta böcker, en för varje unge. Urkul - men vilket jobb! Helgen fylldes med redigering av både texter och bilder och sedan inpassning i mallar för varje bok för att sedan kunna skickas till tryck. Bokmässa och releasefest väntar. Den kvällen undrar jag om man inte ska unna sig en champagne efter att kidsen gått hem och stöket är över. Betygen bör vara så gott som klara också då, varför det skulle finnas dubbla anledningar till skumpa.

Här sitter jag nu med en och en halv liten promenad i bagaget efter en hel helg, det känns. Dock fick jag traska på förra helgen då vi nötte storstadsgator. Två hotellfrukostar (man SKA tycka att det är det som är grejen med hotell), en lunch med två söner och en stycken ny trivsam bekantskap i Hötorgshallen, en kortare inköpsrunda för att presenta vuxen son som behövde, en middag i Hässelby, en konsert på Cirkus, ett bättre födelsedagsparty i Abrahamsberg och ett par tågresor. Wihoo, som ungarna säger. Nå, nu har jag stora delar av familjen i Stockholm. Det är ju bekvämt.

För övrigt finns varken tid eller lust till skapande. Jag känner mig instängd som i en bubbla och kan inte komma ut. Underlig känsla. Jag har ägnat några veckor åt att ta reda på vad det är, men finner inget. Kanske  ska jag hitta ett eget projekt som kräver något år att färdigställa. Typ en bok med färgglada bilder och roliga berättelser. Det skulle vara guld att skapa något sådant. Inte så mycket för slutresultatet som för välbefinnandet att pilla med färgpennorna och fantisera lite. Det är det som känns tomt, att inte ha nåt på gång, annat än alla andras fantastiska skapelser. Jag tänker på eleverna som skrivit en bok var.

Under de senaste månaderna har jag läst om mord och skotrar, hundar och svartalfer, lastbilar och frukter, ABC och receptböcker....för att inte tala om alla flickor som skriver relationsdraman. Så gott som samtliga böcker är välfyllda med egenhändigt producerade bilder. Det är mumma det för en svältfödd en, som inte ens har tid att göra en liten skitteckning i dagboken.

Återkommer med ytterligare rapport från min bubbla.

/E

Konsten att vara

Påsken flöt förbi utan sill, ägg och internet.

I Hovde finns inget som lockar förutom skidspår, pister och eventuella skoterleder. Att tillbringa kvällen på den enda lilla krogen finns inte med på vår lista. Alltså har man sig själv att ta hand om,  något annat finns inte att göra, helt enkelt. Det skulle kunna klassas som tråkigt - något vi alla behöver ha ibland. 

Jag tänkte mycket på det där i helgen när jag blev sittande på förmiddagen ensam i husvagnen och försökte bestämma om det var stavgång eller skidor som gällde. Maken svischade fram i pisterna. Internetanslutningen funkade inte, vilket uteslöt att jag smygjobbade lite. På bordet låg en oerhört spännande thriller som jag tänkte dra ut på över helgen och i ryggsäcken blocket och akvarellfärgerna.

Klockan tickade långsamt. Långsamt. Vad jag än valde skulle det bara handla om mig och mitt välmående, något annat fanns inte att välja på. Unikt, eller hur?

/E.