Dagens ljus - dagens sista bildpass.

Nu blev du allt paff, va? Hon skriver idag IGEN!

Det bästa idag var ju helt klart min goda idé att spela musik under ett bildpass. Det var ett tag sen jag gjorde något sånt, oftast är det för döva öron för det är mycket som ska avhandlas på ett bildpass bara lärarn sagt sitt och man får börja jobba nån gång.

Nå, denna gång handlade det om ett gäng pratglada sexor. Jag förklarade vad vi skulle göra och berättade om musikens goda inverkan på skapandet. Startade så Ted Gärdestads Sol, vind och vatten och genast började halva klassen dansa. Häpet studerade jag de unga som inte alls målade utan svävade runt i tryckare mellan bänkarna. Helt fantastiskt!

//E

Hitta nåt positivt, då!

En dag denna vecka, jag minns inte vilken, kändes det som om jag fick nog. Varje morgon börjar med att eländes elände anländer. (Minns ni Lars Ekborgs nyhetsuppläsning?).

Ända sedan livet förändrades drastiskt och jag halvsovande ammade min förstfödde i arla morgonstund för att sedan koka kaffe har jag funnit en sorts tillfredsställelse att läsa tidningen först.av alla. Och det har fortsatt på den vägen. Men i veckan kändes det som om jag borde omvärdera det hela. Vad är det för start på dan med en lokaltidning fylld av minst tio små notiser om fylla och slagsmål, tio notiser till om narkotikabrott, större artiklar om ekonomiska kriser och besparingar, sjukskrivningar som skenar, stressade barn, naturkatastrofer och en jord som kvävs, våld, mord och krig? Hur mår man när man druckit ur morgonkaffet och tar itu med dagens sysslor egentligen? Ja, jag kan bara döma utifrån mig själv. Förra veckan var skit. Jag tappade liksom sugen nånstans på vägen.

Jag säger inte att det är onödigt med nyheter, det är ett måste och informationsflödet ser till att ingen kommer undan idag. Såvida man inte sitter i en jordkula och har valt bort mediabruset. Jag är på väg att gräva min. Bara så ni vet. Där ska jag elda lite stearinljus, sitta i öppningen och meditera i gryningsljuset. Koka soppa på närodlad broccoli och fundera på pilgrimsvandring till Tibet. Eller åtminstone Renfjället. Meddelanden mottages per brev. Papper och penna.

Jag önskar mig en bilaga i dagsblaskan så man kan välja. Bilagan skulle heta Positiva Nyheter eller Dagens Ljus och även om den skulle vara tunn så skulle man kunna välja att läsa den sist eller först, allt efter tycke och smak. Bara man får med sig lite ljus på vägen. Själv tänker jag ägna mig åt Dagens Ljus i bloggen ett tag. Kanske kan jag inspirera dig att ta vara på livets goda i din vardag också, även om du måste vara medveten om att världen blöder och behöver din hjälp.

DAGENS LJUS söndag den 10 november:

Jag är glad att jag bor i ett land där jag får hjälp av en doktor på ett proffsigt sätt när det skrynklar till sig.
Trots besparingar och trista insändare om att det inte finns en enda doktor att tillgå har jag upplevt tvärtom. Professionellt mottagande från första besök till sista, jag har fått känna att jag stått öga mot öga med sakkunskapen och fått svar på varenda fråga till och med de jag inte vågat ställa högt men som de såg att jag tänkte på. Fantastiskt!

För övrigt har jag hoppat in i makens bil på en lusttur för att se om det fanns nåt julpimp att köpa när han ändå skulle besöka Jula. Det fanns det naturligtvis. Jag kom ut med en julklapp till mor och ett paket blå plaststjärnor med glitter på till mig själv. Snacka om att ha det bra.

/E

Vi som njuter av livet. För det mesta.

Chiffonjén

Vaknar på morgonen och ligger länge och glor på det första jag ser denna gråglåmiga morgon  - en gammal, sliten, kompakt och fallfärdig chiffonjé. Bara ordet. Chiffonjé. Att det finns.

Den där chiffonjén stod i mormors och morfars sovrum när jag var riktigt liten. Mitt första minne av den var att jag stod och tittade upp mot min godisstav som jag fått av tomten. Den låg bakom familjeporträttet. Oåtkomlig, alltså. Dels för att den bevakades av stränga tanter och farbröder i grått, dels för att jag inte hade någon stege. Eller bönstängel, kanske...

Chiffonjén tornade upp sig, mörk och hemlighetsfull med lådor, fack och skåp, full av mystik. Som ett slott, tänkte jag ibland, och väntade mig att tomtar, älvor och troll skulle kila ut och in i den lilla dörren som fanns framtill. Det hände mig veterligen aldrig, men nån gång lyckades jag peta dit ett lyckotroll i smyg, vilket bryskt plockades bort av vuxna som upptäckt min klåfingrighet. Det var synd, för det var passande nog lyckotrollet med brudslöja och vit klänning. Nej, chiffonjén var, för att ta till ett modernt uttryck, en no-no.

Senare åkte chiffonjén ner i källaren, närmare bestämt in i pannrummet och blev en trist förvaringsplats av papper, brev, gamla kläder och dammiga filmrullar. En och annan ärmhållare och morfars egenhändigt tillverkade plånbok låg kvar bland en massa bråte. I mina tidiga tonår hände det att jag var ensam i huset ibland, vilket jag gillade. Då kunde man göra saker som på något osagt sätt inte var riktigt tillåtna. Chiffonjén drog, naturligtvis. Jag brukade slinka ner i källaren, ta fram morfars skjorta och lukta på den så att han förhoppningsvis skulle återuppstå framför mig. Hjälpte inte det tog jag fram skomakarprylarna, då kom han liksom närmare. Mormors nattlinnen låg också kvar. Vackra, tunna, både i bomull och nylon med spets och broderier. Dom snodde jag helt enkelt och sov i. Det fanns mamelucker också, men dom fick vara.

I lådan längst upp låg gamla foton i ramar. Ett föreställde min mammas moster och hennes son. Han hade en pinsamt knäpp mössa på skallen och stod i en tunna nere vid vattnet. Jag tyckte alltid så synd om honom för det, vem ville ha ett sånt foto på sig själv? Inramat i krusiduller, dessutom. Hans mor satt på huk bredvid och såg glad ut. Jag trodde att hon skrattade åt sin son för att han såg så fånig ut och för att han stod i en vattentunna med kläderna på. Sen fanns det diverse studentfoton av släktingar. Ingen såg ut att vara en dag under 45 och jag minns att jag tänkte att student var något man aldrig skulle bli. (Vilket också stämde eftersom den var avskaffad under min studietid...)

När huset så småningom såldes hamnade chiffonjén i min ägo. Hur det gick till minns jag inte, det var som en ouppnåelig dröm som helt plötsligt blev sann med min ömma moders ord: Vill du ha den? Men han är ju så stygg och tung - husch! Det visade sig att hon gärna velat bli av med den tidigare men inte kunnat tänka sig att nån ville ha detta åbäke. Jag sa inte att en möbel som härbärgerat 45-åriga studenter, mormor och morfar i textil form samt hade hemliga dörrar för älvor och troll var värd en bättre beskrivning än åbäke, utan jag nickade bara och beordrade maken och brodern att bära.

Den hamnade i vårt sovrum, tre trappor upp på sexan. Inbaxad bredvid sängen och väggen ställde jag en blå lampa på den utfällda skrivskivan och så fick grannen komma och beundra. Tillsammans stod vi i sovrumsdörren och förundrades över denna vackra möbel som nu var min. Snabbt fylld med hemliga papper, dagböcker, gamla foton och fyra stycken "Min första bok". När ungarna kom med sina gubbar och ville leka krig i slottsmiljön blev det kalla handen. Vad trodde dom egentligen?

Att den hängde med till huset var en självklarhet. Fortfarande med samma innehåll, bara lite mer, baxades den åter (och nu använde jag själv ordet åbäke, men det var nog av misstag) in i sovrummet igen. Nu fick man liksom gå på snedden för att tränga sig fram mellan säng och chiffonjé och jag suckade att vi nog inte hade nån annanstans att göra av alla saker. Men vanans makt är stor och nu har vi vant oss vid att kråma oss förbi till och med i kolmörker. Vi har vant oss vid att den är konstant dammig och fylld av gamla kvittohögar (maken) och gamla skrivböcker och slöjdprodukter skapade av barn (hustrun).

Ja, vad ville jag ha sagt med detta utlägg, bara för att jag råkade sova med kameran i hand. Nästan, i alla fall... Jo, den ska bort! Vem behöver en gammal, sliten chiffonjé? Mormor och morfar är sen länge utstädade och trollen och älvorna har flyttat så den är inte ens mystisk längre. Eller jooo, det ligger en liten plåtask i ett fack, En ask som alltid funnits där. I asken ligger ett hemligt meddelande. Kanske kan det få följa med? Som ett krav. Ja, så får det bli. Vem vill köpa en åbäkig chiffonjé med en svart plåtask med ett hemligt meddelande i? Hör av dig snarast!

//E

Ett ingrepp i mitt liv

Snart, om ett par dagar eller så, ska jag göra ett större ingrepp i mitt liv. Jag ska nämligen plocka bort pennor, papper, penslar, färger, pärlor, stickers, klister, glitter och glamorprylar i miniformat och göra pysselpåsar för hugade spekulanter. BORT ska saker som jag inser samlar damm. Det vill säga: nu packar jag så gott som ihop min lilla verkstad och ägnar mig åt två saker: tuschpennor och akvarellfärger. Det innebär på sin höjd en liten väska eller en mindre verktygsbox. Slutvelat!

Mitt i allt hittade jag ett utkast på en liten tavla en vän beställt. Hon ville ha den på sitt kylskåp så att hon skulle inspireras varje dag. Tänkvärt.

Återkommer med rapport om mitt nya smala liv. Alltså - smala ritintresse, vad trodde du?

//E

Höst.

Vi drömde oss tillbaka till sjuttiotalet en sväng.

Telefonkiosken var ett äventyr! I den tidiga barndomen fick man klart för sig att semesterresorna planerades utifrån telefonkioskernas belägenhet. Det skulle finnas en inom räckhåll tillsammans med affären och postlådan så att allt livsnödvändigt kunde klaras av på kvällspromenaden: mjölk, frimärken till vykorten och ett par kronor för rikssamtal till hembygden.

Senare blev telefonkiosken synonymt med tjyvringning, hångelhörna, rökrum och Stålmannen. Det enda spännande som aldrig hände var att det ringde i en telefonkiosk när man råkade passera. Jag hade så förtvivlat gärna velat svara - precis som i spionfilmerna! Men att uppleva detta är nu en möjlighet som går i graven. Synd!

/E.

HEEJM???

Efter att vi blivit av med alla ungdomar återstår att lära dem säga "hemma" om sitt nya hem och sen kräva att det ska komma "hem" när de kommer hem till de ömma föräldrarna. Fattar ni?

En gång för hundra år sen blev jag käckt upplyst att jag menade väl "hem" när jag åkte hem till kära mor. Där jag växt upp. För jag menade väl inte "hem" där jag då bodde? Och så fick man tänka ett varv. Sårade jag nån? Kanske. Detta verkar vara ett ytterst känsligt ämne även idag. När slutar hem vara hem? För min del har jag alltid sagt båda. Jag har flera hem. Hem till mig, hem till byn, hem till stan... men i mitt hjärta är byn alltid hem, bara att acceptera för omgivningen. Där jag har mina rötter har jag mitt hem. Eller rättare sagt, där allting hände innan allt började på riktigt, där har jag mitt hem. Det är en formulering jag känner mig nöjd med.

Två av våra ungar som bor kvar i samma stad väljer att förtydliga sig: "jag går hem till mig, jag". Jaha. En unge har sagt med darr på rösten: "går det bra att jag sover över hemma hos er?"  Då upplyste jag om att det faktiskt fanns nåt som hette URHEMMET dit man alltid är välkommen, sådeså. Det är också en formulering jag känner mig nöjd med. Urhemmet.

Det är lite som att säga varifrån man kommer om en ny bekantskap undrar. Då kan man välja. Om det är en trevlig bekantskap som jag kan tänkas träffa fler gånger berättar jag gärna att jag är från byn. Är det en mer gråtrist bekantskap som man flyktigt hälsar på är jag från stan. Är det nån som jag vill trycka till ordentligt säger jag att jag är från Amerika. Åtminstone nästan. Är jag i södra Sverige kommer jag från Sveriges centrum, navet, alltings mitt.

För några veckor sen berättade jag för en ny kollega att jag var från Blomängen. Man vill ju variera sig. Visserligen fick jag förtydliga mig senare, men det låg fint i munnen just då. Och jag bor ju faktiskt i Blomängen. Snart ska vi flytta, om ett år eller så. Då kommer vi visserligen att fortsätta bo i Blomängen. Men vad kommer de utflugna ungdomarna att säga när de vill avnjuta morsans och farsans ömma omsorger, mat och nybäddade sovplatser? Kommer de att säga "hem" när de stiger över tröskeln till ett hus som de aldrig bott i? Ja, jag tänker då inte bestämma, men spännande ska det bli.

Men urhemmet - det är där allting hände innan allt började på riktigt.

När vi bytte ett hem mot ett annat.

Lillsjön, denna pärla...

Medan ALLA andra var i Åre på marknadsdagar fortsatte vi vårt pyssel med hus och hem inför kommande tider. Vad vi än tar i nu för tiden så handlar det om flytt och försäljning, stort som smått. Men att vakna i morse efter en något förlängd sovmorgon var som ett äventyr bara det. Jag tittade ut och trodde det var sommarlov. Grönskan frodas och solen steker. Och jag som har höstat till köket och andra regioner i kåken.

Jag sa till maken, som jag anade INTE ville äta frukost ute i trädgården för det var frost kvar, att vi var tvungna att gå en tur runt Lillsjön åtminstone innan alla måsten tog över. Så vi promenerade iväg.

Lillsjön - plaskdammen som fick duga när ungarna var små och man inte tog sig till andra mer etablerade och större badplatser. Hur många gånger har vi inte cyklat dit med matsäcken och extra ombyten och sedan hemåt igen med skor och byxor fulla av sand och grodyngel? Många.

Här har en unge vägrat att bada när ryktet gick om superfeta mördarblodiglar och här har en annan unge grävt ner sin bästa transfomer och aldrig hittat den igen. Han skrek ända hem. Några ungar har försökt pricka andfåglar med småstenar och blivit jagade av sin mor för detta tilltag, några har provat att snorkla lite för långt bort och även för detta blivit jagade av en lika arg moder. En unge såg plötsligt "en söndag" i vassen och en annan bajsade i badbyxorna och tömde ut i sanden och någon har ursinnigt beordrat olydiga smågrodor att stanna kvar i sandslottet. Äventyren har varit många. Det enda som inte varit populärt var ismetet på skolfriluftsdagarna; troligen för att det var skoltid och för att Lillsjön skulle höra sommaren till.
Några bilder från en ljuvlig höstdag:

Sommarmorgon? Eller är det oktober om ett par dar?

Lillsjön

Badstranden

Badbryggan i Lillsjön

Bäck att spegla sig i

Här någonstans kan man se "en söndag" vad det nu kan vara.

Fridfullt bad så här i slutet av säsongen


//E

Ja, så var det jul, då...

...om tre månader prick. En julklapp är inköpt. Slå det ni!

I helgen som försvann i dimman tog vi årets sista dagstur, ett äventyr nordvästut. Det var strålande vackert väder och hojarna stod ju bara där, så. Vi styrde mot Hotagsbygden med siktet inställt på att käka lunch nånstans. Det var ju inte så lätt. Men vi hamnade i Rötviken och slussades av handlarn till Rörvattnet. Där skulle ett hotell finnas med förstklassig mat. Jo, det stämde! Rekommenderas varmt till utflyktssugna människor, med eller utan hoj.

Liten rastplats i Häggsjövik. Märk väl TVn...

Vi smaskade i oss en superb minibuffé, specialfixad för oss två vilsna bajkers, med rödingsoppa, kycklingklubbor och jägarbiff. Kaffe och kakor. En hundring per man. Tänka sej! Trevlig personal och omgivning. Det finns pärlor att hitta i jämtlandsskogarna ännu.

Känd ostaffär i Skärvången.
Känslan av att gå på bua...anslagstavla och allt.

Efter det har dagarna lufsat på och nyligen hade jag ett kärt telefonsamtal med en ung man som ville komma hem till julskinka och långkål. Vi påminde oss tillsammans att det var läge att beställa biljett NU, eftersom det gäller att inte ruinera sig.  Och det var då vi kom på det båda två - det är exakt tre månader till julafton! Ni vet ju hur fort det går. Nu vänder jag mig till familjen extra mycket, det är ju i första hand er jag talar till här i sajberspejs. Här kommer min lilla önskelista. Glöm det där om friska, glada barn och fred på jorden. Det första har jag och det andra verkar vara en utopi så nu kommer en mer egoboostad lista specialsydd för MIG:

* Hel weekend på spaa  (har jag inte varit på - det är dags nu!)
* En heldag med min familj utan mobiler (eller andra störningsmoment i digital form, herregud - hur var det egentligen 1987? Skulle vara kul att återuppleva, borde inte vara omöjligt att ordna. Fast utan neontrikåer och axelvaddar.)
* En ny hund. (Den får aldrig bli sjuk, dock, inte heller jaga grannens katter över halva stan)
* Ny garderob ( alltså, helt från grunden. Ingen fjantig kjol och kavaj i det urtrista begreppet "tidlös" utan mer som en blandning av en tibetansk dansös och färöisk fårbonde. Nåt sånt har ingen annan. Och nej, jag syr inget!
* En tur och returbiljett till Förenade Arabemiraten.
* Och så några mer anspråkslösa småprylar som:
strykerska - återkommande varje vecka, onsdagar 14-18. Böcker i stället för tapeter överallt samt tio-tjugo tåliga krukväxter. Gärna fetblads.

Kom igen nu! Snart är det jul, ju.
/E

En söndag i september 2013

Vaknar 7.20, sovmorgon. Vad ska vi hitta på? En tom söndag? Varmt är det också...
Glastrollet är från 1968, en hett efterlängtad födelsedagspresent av mor. Dom var
moderna då, glastrollen, lite efter andra lyckotroll i plast.

Vi bestämmer oss för våfflor på altanen och bjuder hem
 ett par ungdomar och ett par mammor.

Söndagskalaset på altanen föder idén om en söndagsbiltur. Sånt sker aldrig
nu för tiden. Tänk om man skulle ta och se vad som finns bortom stugan i Näkten?

Hjortron och grädde smälter undan i värmen....

Va kul - två ungar anmäler intresse att hänga med på en gammeldags biltur för
att se vad som finns i slutet av skogsvägen till stugan.

Välkänd väg, milstolpe i form av rött hus.
Inget har hänt de senaste trettio åren i alla fall.
Men det är en mil kvar till stugan än.

Det där Korvågsnäset som det stod om i tidningen, det vill vi se när vi ändå är i närheten.
 En vik av Näkten vi inte känner. Men tji fick vi. Här törs man ju bara vända bilen.

Vi passerar just stugan. Nu börjar äventyret.
Vi säger inget om att det är ca 4 mil väg som den här, det vill säga skog, grus,
kalytor, skog, grus, kalytor...
Då har vi nog fått åka ensamma, jag och maken.

Men se där! Helt plötsligt en by. Är det 60-tal? Var är vi? Ingen aning.
Men enligt kartan kommer vi till
Gillhov om vi har tur. Om en stund. Eller två. 

Jisses, öde men ändå inte. Någon har ju lämnat hjulspår.

Ja, faktiskt kommer vi fram till Gillhov och ska runda Näktens södra spets.
Undrar om det verkligen finns någon camping?

Simpel sjöbild. Men det är ju ena änden av vår sjö. Långt där borta finns 365 öar.

Jag får för mig att bada. Bara för att det är september, bara för att det är
slutet av sjön och bara för att jag tror att det är nyttigt. För själen, alltså.

När man badar blir man hungrig. Men fika finns icke att få förrän vi rundat Näkten och
Storsjön och är på väg uppåt igen.
I sista stund hinner vi upp på Hoverberget innan dörren stängs. Vi kan se Storsjön från verandan.

Fikagänget.

Farmor väljer tårta, hon.

Vi vågar oss upp i tornet och får en bild av Storsjön och kan även skymta Näkten
till höger innan benen darrar för mycket och jag måste ner på säker mark.

Gå genast ner därifrån, unge!

Byarna svischar förbi och grönskan är fantastisk en sån här dag i september,
på utflykt i skogarna runt dom två stora sjöarna.

Hovermo - mekaniskt museum, sägs det.
Det får vi undersöka närmare en annan gång.

Hovermoån

Törtalln i Kårböle. Ser du gamarna?

Rävungen som förirrat sig upp på vägen i bästa kurvan i Hara. Men den klarar sig
trots trafiken.

Dags att lämna av farmor och göra kväll. Men va nu?
Ett hus inklätt i jämtländska flaggan?
Jesses, va dom hitt på.

Söndagsturen är slut. Nästa gång blir det Skalstugan,
det är en lagom söndagsbiltur.
Men då ska det vara kaffekorg!

Gonatt.




/E

Bildsalen

Nu har jag haft ett par bildlektioner med nya klasser.
Inför terminsstart har jag satt upp ett större antal bilder på väggarna som legat och skrotat utan att någon velat ta hand om dem. Bra elevarbeten. Sådana man gjort under blod, svett och tårar många gånger och sedan lämnat åt sitt öde efter redovisning. I de två klasserna jag hittills mött har det blivit tvärstopp inför flera av bilderna. Jag provade med att be alla sätta sig utan framgång. Ett par elevrumpor snuddade vid stolssitsarna men hoppade lika snabbt upp igen för att på nära håll studera någon detalj i någon bild. Då lät jag alla vara, naturligtvis, eftersom att jag fattade att något viktigt försiggick. Jag tittade på tonåringarna som flockades framför elevkonsten och lyssnade. Funderade på vad jag såg och hörde och tänkte att jag borde ha spelat in, filmat. Men tyvärr hade det stört vernissagen. För visst var det vernissage med en hel hop kunniga konstvetare som mer eller mindre högljutt kommenterade bilder, både innehåll och utförande.

Intressant. Vi pratade om det och vikten av att redovisa sin alster.
"Redovisning?!" skriker alltid några med gälla röster när jag brukar nämna det. Redovisning hör ihop med SO och svenska och sånt. Stå framför klass, kanske tvingas berätta något....fy, va hemskt! Sånt håller man inte på med i bildsalen. Tror dom. Ända tills vi haft vår första redovisning, då brukar det lossna och bli svårt att få stopp. Jag har en speciell metod, nämligen. Mer som just en vernissage, men det ska jag berätta om senare.

Satte dom sig och ritade nåt, då? undrar nu en del. Jo, det gjorde dom ju. Alla skulle göra en framsida på sin portfolio som uppvärmning så här i början. Jag fick veta att jag hade köpt skitdåliga tuschpennor och att bildpasset var för kort och sen skildes vi åt med löfte om att göra klart om en vecka. Allt är i sin ordning igen. Skönt. Några av collagen som ratats av sina skapare:

/E