NYÅRSREVY - året i bild

JANUARI 09

Vi sitter många kvällar vid köksbordet och planerar. Tiden går fort och maken måste börja meka snart för att ha motorcyklarna i bästa skick inför sommaren. Vi tar innerkurvan runt Skandinavien, kanske? Resrutten ser ut att bli sisådär 400 mil. Ja, särskilt sen brodern helt käckt säger att det är nära till Öland från Oslo...vilket det ju är!



FEBRUARI 09

Kalasmånaden med fler kalas än dagar. En kär vän uppvaktas och vi har planerat mycket länge. Bland presenterna finns diverse festligheter. Allt för att förlänga livet med ett skratt. Say no more...



MARS 09

Vi inviger ny vintervana - husvagnen står i Hovde från och med nu. Skidorna utanför, skriv- och målarsaker innanför. Solen skiner och vi får en massa nya grannar.



APRIL 09

Staffan dyker upp! Som en sällsynt fågel lagom till sin pappas födelsedag förgyller han huset några få dagar.



MAJ 09

Min favoritmånad och ljuset gör att mc-folk kan börja göra långturer vilken kväll som helst. Till exempel kan man åka till Annica i Borglunda för att mysa med de unga, vackra hundarna.



JUNI 09

Hara Brygga med ÖMCK. Nej, vi blev inte 200 men vi försökte i alla fall. Solen skiner, det är en kanonkväll som alla andra junikvällar med hojåkarna: Utflykt, fika, umgänge och mycket skratt.



JULI 09

Mannen går på semester och några timmar senare är vi på väg norrut mot Boden. Äntligen iväg på Skandinaviska rundturen! Pausen i Alvdal mitt i Norge på väg söderut mot Oslo är en pärs. Det är plus 34 i solen, lätt förvällda i våra hojkläder tar vi en välbehövlig rast.



AUGUSTI 09

Senare delen av sommaren använder vi till att renovera vår altan. Deadline är bestämd med ett mindre party då vi inviger "Vår Vita Värld" med kräftor, västerbottenpaj och ett antal nära och goa vänner.



SEPTEMBER 09

Motorcykelåkningen avtar i och med mörkret och svalare kvällar. Mer tid på helgerna till målandet och skrivandet. Tack och lov för mitt lilla rum. Min ateljé?



OKTOBER 09

Jag börjar läsa bildpedagogik. Teori och praktik blandas som väl är, vi har en del att visa när det blir dags för oss att lära oss att göra utställningar. Alltid med frågorna vad, hur och varför i huvudet.



NOVEMBER 09

Min och Margaretas bok Änglar anamma! är äntligen klar och vi har release och vernissage på bokens akvareller samtidigt. Spännande! Pirrigt!



DECEMBER 09

Ett år går fort. Det är ett år sen David flyttade till Oslo. Till jul dyker han upp med sin Linnea och ser till att husets alla vrår fylls med unga människor.


Jag önskar mina läsare gott nytt år.
Vi ses i cyberspace om inte annat! // Eva

Ingen jul utan en amerikansk, förbannad anka.

Julaftonsfriden sänkte sig så småningom över Slingervägen.

Tre av fyra ungar hemma plus en bonus då Davids flickvän är med och förgyller tillvaron för oss med ytterligare kvinnlig fägring i huset.

I går på självaste julafton gjorde jag något mycket udda. Jag måste ha för allra första gången i mitt liv varit ute i ärenden mitt under Kalle Anka. Och jag var inte ensam i bilen - bredvid satt vår yngsta! Alltså har vi tagit ett stort steg bort från en femtioårig tradition. Vid tretiden samlas man ju, väl? I alla fall var jag ensam på vägen och vid ALLAs portar och gårdar brann marschaller och i ALLAs fönster skymtade ljusskenet från TV:n och man kunde riktigt höra Allapappapappapappapappapadiaaahhhh sippra ut genom väggarna. Där åkte vi omkring i staden som var tömd på bilar och människor och sökte efter någon form av butik som var öppen efter tre. Vilket också visade sig vara knepigt värre. Till slut hittade vi en räddningsplats - bensinstationen! Där jobbar tydligen någon mellan femton och nollnoll. Även på självaste julafton...

Ja, vi skulle ju alltså också ha marschaller. Helt plötsligt blev det viktigt, så vi gjorde det enda tänkbara, satte oss i bilen för att jaga ljus. Fast det var mitt i Kalle Anka. Hemma satt resten av familjen och höll ställningarna och vi hann till Robin Hood. Vuxenpoäng? Att inte se K.Anka? Naa, jag vet inte.

Märkligt med Kalle Anka; samma tid, samma plats, samma filurer. Och alltid en startsignal för julaftonens början. Jag minns året då det helt plötsligt skulle tas bort av någon påhittig filosof som bestämt att ett tecknat program inte skulle fördärva julaftonsfriden. Som tur var hade videon uppfunnits så vi säkrade våra barns högtidsstund för all framtid. Observera att detta band packades ner i jullådan för att inte hamna i videoskåpet, det skulle vara minst lika hädiskt att se K. Anka till midsommar som att inte se densamma till jul. Nu var det ju så att ett enat ramaskri från folket rev upp detta befängda beslut så det blev aldrig av.

Jag minns att ett liknande påhitt genomdrevs när jag var en snäll liten tös som för det mesta fann mig i vad som bestämdes utan att protestera. I stället för ankor som slogs med ekorrar på julaftonen sändes ett mesigt fjollprogram med dansande älvor i en obegriplig miljö. Jag vet att jag tog skada. Det var då mina små horn växte ut och jag blev besvärligare att tas med. Så kan det gå.

Nu är jag säkrare i min roll så därför vågade jag ta en biltur när ALLA andra satt bänkade framför TV:n. Angående mitt sällskap i bilen bekymrar jag mig inte. Hon är av en helt annan kaliber. Tradition, säger jag. Enformigt, säger hon. Trots arton års Kalle Ankajular.

God Jul önskar jag er.
Låt julfriden härska, drick ingen glögg och läs några böcker!
//E.

Det luktar gran!

Betygen är satta.
Jag kanske får tid att skriva i min blogg?

Släpade in granen ikväll. Ja, det är rekordtidigt. Men lugn - den är naken än.
Gran får ICKE klädas före natten den 23 december. Vi brukar hänga de sista glittret samtidigt som tomten kör första passet och slänger in "morgonpaketen". Det är dom som ska ligga och mogna under granen tills små barnafötter hörs tassa i ottan för att känna sig fram under kvistarna och lyckligt hala fram julens första paket. Vi insåg att den tiden har förändrats något i fjol, då ett par fyrtiofemmor klampade uppför trappan och gick in på toa FÖRST! Efter tre timmar uppenbarade sig ett par fyrtiotvåor och en orakad figur gäspade stort och ljudligt och undrade vad fan vi hade för oss på morgonen. Klockan var ju bara ett?

Ja, ja. Själv minns jag alldeles tydligt att jag låg i sängen och kved över en stukad fot. Foten fastnade i mattan och jag dök med huvudet före in i barret vid halvsextiden den julaftonsmorgonen. Varför? Jo, granen välte och glaskulor krossades, presenter med teknikprylar dränktes och knäcken och kådan blandades till en salig röra. Som skjuten ur en raket for jag ur sängen, maken efter. Vi dammsög barr ur bokhyllan fram till i somras.

Detta ska nu inte få upprepas i år. Granen är förankrad ordentligt. Den får provstå till den 22 december. Jo, visst, det är ju fuskigt att hänga kulorna så tidigt. Men vi är ju i Norge på bästa pynttid och inhämtar honom med fyrtiotvåorna. Han får skylla sig själv. Julgubben tänker inte visa sig i förtid. Själv ska jag shoppa billig kalkon igen och en norsk poslinsjulenisse som souvenir.

Pynta försiktigt!
/E.

Läs inte, det står inget viktigt.

Total tystnad råder. Källarmannen (= son boende i källarplan) dåsar framför tv-spelet. Prinsessan gick på krogen. Maken sitter i soffan, gloende in i cyberspace. Jag skriver.

Våra arbetskamrater har julfest. Kul. Jorå. Tanken var att deltaga men helt plötsligt hände saker som gjorde att vi avbeställde och sen att vi ångrade oss och sen ångrade oss igen och sen velade vi och sen struntade vi i allting och då insåg vi att vi skulle nog vara mest behövliga och användbara som föräldrar på hemmaplan. Jag hade redan bokat in diverse sysslor så nu sitter jag här och känner på fredagskvällen och tröttheten som kommer smygande. Borde stryka. Borde handla. Borde baka. Borde för övrigt släpa fram grillen. Vi tänkte grilla i morgon. Det är ju snart jul. Då grillar man. Åtminstone enligt ett par vänner jag har. Fick till och med höra att det var läge att ha shorts också. Solhatt kanske.

Jag har i nuläget svårt att se mig vid grillen. Men i morgonkväll är ju allting annorlunda. Utsövd, välpreparerade laxfileer till mig, blodig biff till karlarna och kyckling till prinsessan. Är det fest så är det. Vädergudarna kommer att vara på vår sida: snöglopp och grådass. Vad är då bättre än en äcklig glögg vid grillen och att sen få komma in i julpyntat hus med långbord och smällkarameller?

Men innan dess - überseg fredagskväll i soffhörnet, litervis med citronté och ena foten på språng ifall prinsessan lessnar på kroglivet. Jag borde...men jag gör det inte.

Blabbablabbablabba....skriver gör jag på alla andra ställen än här just nu. Återkommer med rapport om grillparty mitt i vintern. Medan ni väntar kan ni ju alltid besöka Enhenna. Där händer det ju saker av och till.

Ajöss.

bild från www.cepolina.com

Fullt ös - medvetslös?

Tänk att en sådan vecka kan ge så mycket energi!
Jo, det var slitigt. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag har valt det jobb jag har och de kurser jag går och den fritid jag vill ha. Sen kan man ju alltid önska att saker ska sprida sig på ett smidigare sätt. Varför allt just nu?

Mötet i måndagskväll ledde till en lösare planering av vårt kulturcafé i Hara. Krassliga och överjordiskt trötta gjorde vi mötet kort och torrt. Men bara tågordningen var klar så kändes det ok.

På tisdagen var jag på teater med klassen. Vi såg Fröken Julie, väl förberedda med läsning och diskussioner i klass innan. Vad eleverna inte riktigt hade fått veta var att det var opera. Lite försiktigt hade jag förberett på mycket sång och musik, handlingen förlagd till Afrika i kolonialismens dagar och föreställningen dessutom på engelska. Jag beundrar mina elevers tålamod. Jag fattade nada. Men det sa jag inte.

Jag har oerhört svårt för opera. Men ännu svårare för modern opera med lösryckta musikstråk utan sammanhang och melodi. Ja, ursäkta okunnigheten alla eventuellt insatta, men det känns som: jaa, jag klarade det! Nu är det gjort, färdigt, slut, överstökat. Tack och hej.

Jag såg på mina elever. Bredvid mig satt ett par unga herrar artigt lyssnande och smygtittade på sina klockor då och då. Trött? frågade jag den som satt närmast. Jo, sa han, hade man varit hemma hade man sovit nu.

Jag begrundade detta, klockan var drygt halvåtta och grabben tretton år. Men vad vet man.

På onsdagen for vi till Hara missionskyrka och hade vårt kulturcafé. Jösses, hörni. Detta fordrar ett eget kapitel. Lokalen, tanterna, stämningen, kaffepannan, 60-tal, jämtskan, kakorna....åååååhhhh. Att det finns! Vi var uppskattade, det hörde jag. Och Ingela som åkt ÄNDA till Hara för detta. Hedrande! Mycket! Undrar om detta månne inspirerar till ny novell?

På torsdagen hämtade jag andan något efter en förlängd arbetsdag. Men rapporten skulle ju skrivas. Så det blev nån timme.

Fredagen hade vi kursavslutning på Rörlig Bild. Det var ju en upplevelse. Jag tror inte jag varit så sprängfull av energi som efter detta diskussionsforum. Det var utan tvekan den mest givande delen. Det fanns kvar hela kvällen och påverkade mig så när jag i sista minuten kom in i Odensala kyrka på kvällen för att ha vernissage och bokrelease var jag nästan hög. Kände mig bara förvirrad. Det var en trevlig kväll, många ville köpa vår bok och handeln med änglakort gick strålande. Tavlorna var svårare, men om en månad vet vi mer. Dom hänger där dom hänger.

Jag hade en föreställning om att sova till tolv idag och sen möjligen plocka fram adventsmys. Men icke. Sju var jag ute en timme med hunden. Provade att vila igen men det var inte läge. Hjärnan gick på högvarv så jag klev ur bingen och petade lite till i rapporten.

Sen gick vi på krogen, jag och maken och sonen. Ja, efter ytterligare hundturer och ett par tvättstugeronder. Det släpar efter, det gör det. Ville inte laga mat. Men nu är det dags - mot förrådet!

//Eva

Guldkant på tillvaron? Vart då?

Det är kolsvart, det är vått, det är mååååånga dagar kvar tills jorden vänder åter mot solen, jag har för mycket att göra och så har jag sträckt en arm av allt släpande på böcker och inte hann jag baka pepparkakor idag, heller.

Shit! VAR är Guldkanten???

Hallå! Vad ska jag ha den här dagen till? Va? Inte ens ett litet Dagsljus trots att jag skyndade ut prick tolv med soppåsen för att se om det var läge att gå ut. Men nä. Inne på gården stod Skymningen och lipade åt mig. Jag skyndade in och kände att jag hade Mörkret hasande efter mig. Jag låste dörren. Tände kandelabern. Kokade körsbärssaft och letade Guldkanter. Men inte ens det. Sur-Eva satte sig vid datorn och surfade runt bland vädersajterna för att se om det kanske skulle kunna bli vinter nu när hojen är uppallad och jag har tagit fram halsduken och allt. Men icke. Allt slit i onödan.

Men joo, vänta nu, det behövs nog en skittrist dag för att jämna ut veckan som kommer för den blir späckad vill jag lova. Där har vi det. Så är det nog ordnat. Jag har ju bara roligheter framför mig (som vanligt) men så fort det går trögt blir jag besviken.
Måndag: möte och genrep med Gloria Mundi
Tisdag: teater med eleverna
Onsdag: kulturcafé med Gloria Mundi i Hara
Torsdag: jobbar länge
Fredag: Margareta och jag har release på vår bok Änglar anamma i Odensala kyrka och jag ställer ut akvarellerna till boken och några till. (Nervöst, ja.)

Guldkanterna ligger på hög och väntar. Men det blir tajt. Därför måste man väl tilldelas en skittrist dag. Så inte man kvävs av roligheter. Skit i regnet och det svarta. Sover en stund i stället.

/Eva
(PS. Jo, mina kids, ni är ju alltid Guldkanter, men ni har ju fullt upp att leta era egna. Annars skulle vi ju ha ständigt fredagsmys och det går ju inte.)

Konsten att inte umgås.

Stenhård disciplin, det är det som gäller.
Ska jag fixa detta att plugga och jobba så gäller planering, fokusering och fullständig avskildhet tidvis. Som till exempel nu, då jag helt ensam myser i det ljusgula rummet med domkyrkan som närmsta granne. Myser så till vida att jag slängde i mig en synnerligen spartansk middag, rakade undan allt från skrivbordet och plockade fram tegelstensböckerna. Datorn. Kameran. Kortläsaren. Anteckningsboken. Allt detta byggde jag upp till en mur så att domkyrkan försvann och så satte jag igång.

Ring inte. Jag har inte tid att svara.

Så här vill jag ha det. Jag har bestämt det. Jag vet - jag älskar nya människor och all inspiration det ger mig. Men tyvärr, denna gång ska jag inte inlåta mig i gängbildningar, spännande diskussionsforum, fikahäng eller bara socialt skitsnack. Nä, likt en mullvad ska jag disciplinerat renskriva anteckningar, dokumentera och skriva rapport. Lätt som en plätt. Man bara bestämmer sig!

Suck.

I bildsalen sitter troligen just nu ett antal trevliga typer som varit på krogen. Dom skulle ha med sig lite goda ostar och nån vinskvätt, måla, diskutera och planera nästa aktivitet.
- Nästa vecka vi ses kommer du inte undan, skrek dom efter mig när jag gick. Då ska vi ha glögg och pepparkakor och du kan ju alltid ta med dig bokhögen så kan vi hjälpa dig.
- Då ska fördjupningen va klar, halvvägs i alla fall, försökte jag dämpa deras glädje över livet, julen, pluggandet och alla färgburkarna.
- Den skriver vi ihop samma kväll! tjoade dom på.

Jag gick, jag som inte ska umgås, allt medan dom sprang omkring och plåtade allt och allas alster. Märkligt att det alltid blir en sådan dynamik i sådana här grupper. Ingen känner varandra utom möjligtvis ett par stycken. Alla åldrar och landsändar är representerade och spridningen på sysselsättning lika olika. Trots det, eller tack var det, så blir det genast en enorm samhörighet över svåra bilduppgifter och examinationer. Feedbacken och respekten för varandras arbeten är skyhög. Den som har bebis med sig har genast 28 villiga barnvakter och den som inte kan blanda till rätt grå nyans har genast lika många engagerade tipsare. Otroligt.

Tja. Det blir nog så att jag offrar en kväll bakom bokhögen och byter domkyrkan mot fängelseutsikt och deltar i glöggpartyt. En pepparkaka eller två så kanske jag blir mer medgörlig och vill umgås. Tror vi.

Slut på rasten// Eva

Postorderfirma startas om tjugo år.

En tjurig förkylning håller mig på mattan.
Nerbäddad i sängen har jag läst en bok som jag fick av Maud - Potensgivarna. Den handlar om ett par damer mellan 70 och 80 sisådär som startar en postorderfirma för att sälja potensmedel. Jag gillade boken. Inte för att den var särskilt bra skriven. Svensklärare som jag är blir jag lätt störd av vissa saker, men om man lämnar denna arbetsskada åt sidan, så tycker jag MYCKET om stämningen. Jag gillar att befinna mig på plats, och det gör man verkligen i denna lilla roman.

Jag såg helt plötsligt mig själv som äldre dam i gott sällskap med likasinnad som har idéer och framtidstro. Som har vett att njuta av det enkla, det naturen och livet ger, det vardagliga och slentrianmässiga och tillvaratagandet av det som man vill spara; allt från saker till traditioner. Boken är full av värme och humor och man förlåter snedstegen. Jag känner igen en hel del och undrar var jag själv kommer att hamna och hur det blir då. Innan man vet ordet av är man där.

Ja, oroa er inte, jag kommer troligen inte att starta tillverkning av potensmedel. Om tjugo år har säkert vetenskapen gjort behovet av ett sådant överflödigt. Men en titt i tidningen, precis som damerna i Potensgivarna gjorde, kan ju lätt ge en fingervisning om vilken typ av postorderfirma som torde vara gångbar. Just nu gäller det att spå sig eller att kapa av en bit av baken alternativt magen för att få en plattare dito. Kapningen sker med antingen piller, operationer eller mystiska remmar som vibrerar bort delar av kroppen.

Vad kan vara gångbart om tjugo år? Jag kan behöva tips från allmänheten så jag redan nu kan börja planera. Jag kommer säkert att bo kvar i vårt lilla hus och det finns också viss risk (eller hopp om?) att nyinflyttade grannar indirekt kan bidraga till mina idéer. Precis som i boken. Naturligtvis kommer min firma att finnas enbart på nätet. Absolut måste det vara ett piller av något slag, något jag kan koka ihop själv. Jag ska redan nu börja bunkra socker och glukos så jag kan ha detta till hands när behovet sätter in och jag behöver tjäna en hacka. Folk är tydligen beredda att betala vad som helst för att någon annan ska göra om deras liv.

Jaa, jag fick en massa idéer i alla fall där jag låg och snorade och läste. Inget ont som inte har något gott med sig, bröder och systrar....

/Eva

Tomtemask och monstermask

Halloween.
Det har varit rätt dämpat kring denna skräckens helg i år. Eller beror det på att barnen i kvarteret inklusive vårt eget gäng har växt upp till sofistikerade helgfirare med andra vanor än att skrämma grannar?

Vi har i sanningens namn väl aldrig haft nåt riktigt Halloweenparty. Jo, jag har minnen från någon orange helg med geléspindlar på bordet och en ny läsksort med pumpor på. Vi hann liksom inte riktigt med, tror jag. Halloween kom när våra barn var i början av skolåren och jag har någon bättre bild på David då hans annars så änglalika och rara lilla ansikte ser ut som något som är uppgrävt och hårdsminkat. Måste ha varit en monsterfest. För övrigt hyllar jag gärna det mångkulturella och hoppas på ännu fler jippon som innebär att man får klä ut sig. Sätta lite färg på tillvaron.

När jag var liten var det mest till tomte man klädde ut sig. Vi var inte ens påskkärringar. Det var inte modernt då. Men jag minns att mammsen hade en trevlig tradition att vi skulle gå till ett par av familjens vänner och tomta med små julklappar varje år. Jag minns särskilt en gång då vi stod och slog in en pytteliten docka och en pytteliten bil i två paket. Jag och lillebror skulle gå ensamma av något skäl. Jag kände ett högtidligt och stort ansvar för att vi själva skulle bära julen med oss till vännerna.

Vi gick och gick, svettades under masken och funderade på huruvida vi skulle kunna dricka den saft vi alltid blev bjudna utan att ta av maskerna. I första huset klarade vi det. Lämnade paket till den ljuslockiga prinsessan som låtsades att hon inte kände igen oss, drack saft med sugrör genom det lilla munhålet i masken och åt hemgjord teaterkonfekt. Nästa hus. Slängde in bilpaketet till en liten krabat och tackade snabbt nej till polkagrisarna. Vi var rädda för hunden. När vi slutligen kom till tant Gitta, för att lämna vår julgåva, fick vi rådet att vila och ta av de svettvåta tomtemaskerna. Åh, jag minns att det var som en lättnad. Kunde man det? Ta av sig? Men då blev man ju ingen överraskning? Va? Julen tog ju halvslut? Men tydligen blev det jul ändå och så drack vi saft igen och åt kakor utan att få skägg i munnen. Ändå, minns jag, tog vi på tomtemaskerna för att inte prinsessan skulle se oss när vi gick förbi hennes hus. Då kunde vi ju ha förstört julen totalt för henne och det var ju inte tillrådligt.

Undrar om ungarna idag har samma ansvarskänsla när dom ringer på dörren och sträcker fram kannor, koppar och korgar för påfyllning av godis. Annars kommer det surt tillbaka. Hot om repressalier finns alltid med. Påskhäxorna är mindre aggressiva, dom bara ler sött och man förstår att det bara finns vit magi. Den här Halloweenhelgen hade jag starkt funderat på att själv klä ut mig och sitta på pass innanför dörren. Jag hade gärna velat skrämmas genom att själv skrika bus eller godis och sen sett vad som hänt då. Hade jag då fått ett par kilo surt förvärvade karameller efter mil av trampande innanför svettiga masker? Eller hade de stackars små monstren gett upp och darrande sagt "bus" eftersom de inte haft tillräckligt med godis i korgen ännu? Hade det gett mig privilegiet att få spela hartsfiol på deras fönster under natten? Det hade varit skoj.

Till nästa gång ska jag nog vara beredd.
Eva

Skolstårs igen.

Underlig känsla att komma tillbaka. Att hamna i skolbänken. Att plötsligt hitta till olika platser jag inte visste att jag kände till. Komma tillbaka - återuppleva. Inse att det är SEX hela år sen och inte förra veckan. Mycket märklig känsla!

Jaja, det låter högtravande men verkligheten är mer krass. Man inser att tiden gick för fort igen och man inser att det är en speciell känsla att vara ny i klassen. Dom andra har ju redan blivit kompisar och bildat små öar. Hur kul är det på en skala?

Skämt åsido, det är alltid en mystisk känsla att vara ny. Fast jag är den som redan varit där och hunnit iscensätta mina kunskaper i praktiken och lärt mig en massa. Jag borde känna mig äldst och klokast och veta EXAKT var penslarna står och EXAKT hur Fröken vill att jag ska dokumentera. Ändå blir man Den Nya Eleven, precis som man blir den Nästbästa Kompisen på femtonårsjubiléumet eller Stårsa At A Astrid när man råkar en åldrig bybo från hembyn. Mycket konstigt. Nån som vet vad jag surrar om?

- Varför har du inte varit med från början?
- Va? JOBBAR du?
- Det är okej att du sitter där. Tror jag i alla fall.
- Vi har redan gjort grupper, men det ordnar sig säkert.

Jaa, där stod jag och undrade om jag fick sitta var jag ville, om fiket var kvar på samma ställe och om jag skulle hitta till receptionen för att skaffa mig ett passerkort. Alla sprang vilt hit och dit med kaffemuggar och påbörjade arbeten och såg ut som om de inte sovit på sju år. Någon grät över för mycket uppgifter och någon hade bett om uppskov på inlämning av portfolion. Första intrycket, fast jag känner den där bildverkstan så väl, var att här svettades man blod från åtta till fem. Minst.

Jaha. Så känns det att vara ny och ändå inte. Bli betittad och befrågad. Möjligen bedömd. Fast sånt skiter jag i nu för tiden. Jag är jag och det känns skönt. Så har det inte alltid varit. Ändå kan det ju vara lite kul och känna på hur det känns som ny elev i klassen ifall man nu av olika skäl inte vet det.

Men ändå...det är roligt att vara här, nu som då. Fast roligare nu. Jag vet ju vad jag vill och kan, det beror på dom sex åren som gått. Tror jag.

Första timmarna bestod av föreläsningar för att efter en snabb kafferast, då jag märkte att jag gick som i ett invant mönster till rätt instans för införskaffning av ett passerkort, äntligen få kasta sig över kritor och kol. Studiemotiverad och kunskapstörstande som jag är, praktiskt taget hängde jag längst fram och sög in allt som sades och förevisades med sån frenesi att Fröken oroligt frågade hur det var med mig. Det var ju omtänksamt. Jag ska inte göra det med mina egna elever. Det kan bli en komiskt misstolkning.

Klockan är närmare elva och jag har slitit mig från bildarbetet. Bildsalen är mörk, jag blir tvungen att vänta tills i morgon. Sorglöst - det är vad det är.

Eder pluggis.

Nu börjar det brännas.

Nej, det var ingen bra rubrik.

Men jag har mycket att göra och känner stor irritation över att jag inte får vara hemma ett par veckor och bara göra klart det där jag måste. Typ allt.

Bränn inte ut dig, bara, mailade en kompis till mig.
Nä, jag tror inte jag gör det. Jag flyter mest ovanpå. Känns det som. Därför ska man inte skriva att det börjar brännas nu, för det kan misstolkas. Men det jag menade var att nu börjar jag plugga bild på universitetet och jag fattar inte riktigt att jag är där. Jag har knappt nosat på litteraturen, vet inte om jag minns var bildsalen ligger, minns inte hur man skriver en rapport, minns jag vad jag pluggade sist? Det kan ju vara bra, eftersom alla andra i gruppen, som började för en dryg månad sen, kommer att vara oerhört påloggade medan det var sex år sen jag var där sist. Don´t like. Men så är det.

Fördelen med att vara på plats intensivt är att det blir råplugga som gäller då man är där. Det gäller att inte hamna i samspråk med allt för många som ska gå och fika på Rutiga Duken hela tiden och sitta och prata skit i evigheter tills allt har stängt och bara krogen är öppen vilket inbjuder till en fortsättning till långt in på småtimmarna.... Så där kunde det vara. Jag blev medlurad flera gånger. Varför jag alltid hade med mig läxhögarna hem till Östersund igen. Det går inte nu. För nu ligger jobbhögarna kvar hemma och väntar. Ja, det kommer att bli ett hundår (vem hittade på det idiotiska uttrycket, Zingo?) med skola och skola i två olika bemärkelser. Men sen har jag det jag vill ha för att slåss i snålblåsten ifall det skulle behövas. Man vet aldrig i dessa tider.

Det finns ju en annan sida också: det är ju lite kul.

Jag skäms inte ett dugg att säga att det är lite kul att bo för sig själv heller, åka till havet kommer jag att hinna på fredag också. Det är ett måste innan hemresan.

Men hur som helst. Nu börjar det brännas, och jag funderar på hur det skulle vara att gå och skrota hemma, njuta av ingenting, skriva den där novellen som vi skulle göra, måla några akvareller till, titta noga på hösten. Och bara vara.
Det tänker jag mycket på.

Eva