Lite snö så...

...kanske man kommer i stämning.

Igår släpade jag fram jullådorna. Släpade!
Något gör att jag inte tycker det är bekvämt längre att dubbelvikt backa mig ut ur förrådet släpandes kofferten med juleljus och stjärnor i ena handen och tomtefar i den andra. Tomten sprang tillbaka in meddetsamma. Han fick vara, det är ju ett tag kvar tills han ska fram.

En titt ner i kofferten sa mig att jag nog hade bråttom sist jag hade nåt med den att göra. I början av januari, skulle jag tro. Det var ingen ordning alls. Stjärnor och porslinstomtar och julgransfot i en enda röra med lite glitter och krafs däremellan. Jag blev sittande i trappan med en liten trave tomtekort handgjorda av barnahänder. Det var då jag kom på att jag saknade julen.

Julen - det är det där fenomenet som uppstår när man har småbarn hemma. När allting blir spännande och allt man gör har med ungar att göra. Julbaka, pynta och pyssla och slå in och smyga och viska och längta och bara ligga och titta på granen och veta att tomten kommer snart eller kom igår. Plötsligt förstod jag varför de gamla mammorna ibland säger att dom inte tycker det är nån vits med julgran. Vi har alltid stirrat på dom helt oförstående och frågat:
"Va? Ska du inte fira jul, du?"

Dom har ibland försökt med att säga att det räcker med ett par juldukar och en kaksort. Ljus har man ju ändå under vintern lite här och var, så... Men då har vi vuxna barn protesterat och sagt att det är lugnt, vi fixar julgran och två kaksorter till, sitt i båten, ta det lugnt. Allt ska bli som vanligt. Och så har mammorna haft julgranar och kakor trots att det är glest med besök så fort juldagarna är över och alla åkt hem till sitt.

Men under juldagarna då? Då alla ändå vill glittra ikapp med gran och ljus? Dessutom har jag den stora glädjen att fira med ett stort gäng i år igen. Det är ju toppen! Nästan alla barn hemma ett par dar och jag får duka långbord och koka skinka. Hur vore det om inte man hade pimpat kåken på traditionellt vis? Ja, inte hade det varit kul, inte. Men ändå...
Som jag sagt tidigare, det kryper fram lite då och då, skulle det inte vara helt fel att fira jul i sol och värme och låta granen stå kvar i skogen. Som mamma säger ibland: julen är bara rolig när man har småbarn omkring sig. Jag upptäckte just att jag är precis likadan! Kan man hyra nån liten unge nånstans tro? Jag ska ta reda på det.

Lite julminnen att mysa åt:

Julen då allting barrade

Julen då allt var handgjort

Julen då tomten var en skrämmande figur

Julen då man förstått vitsen med tomten

Julen då tonårsgrabbarna klädde granen 

Julen då tomten kom med Janne Önnerud

//E.

Önskelistan sätts upp NU! Deadline första advent!

Av olika skäl fick jag för mig att kolla i mina dagböcker vad vi gjort under jularna från det att första ungen föddes. Det var en intressant resa.

I alla dagböcker kom det fram att julen bara försvann i ett nafs och att ingen fattade vad som skedde.
Varför då? frågar jag mig. Inte på ett enda ställe står det att julen var lång och vilsam och att timmarna segat sig fram under tomteperioden. (Jo i nån av mina första, då jag var tolv år och julafton var den längsta och segaste och drygaste väntan som fanns, men det var då, det.) Efter att man blev vuxen har man liksom sällat sig till gänget - tiden går fort. Julen bara försvann. Granen in och ut. Nej det måste åtgärdas. Jag behöver ändra på något. Kanske ska man klä granen till första advent? Och framför allt - köpa klappar i tid! Nu, helst.

Jag har en arbetskamrat som i dagarna tagit fram samtliga sina tomtar, sisådär sjuttiofem stycken i olika storlekar. Så fort det blir mörkt åker dom fram, säger hon. Hittills har jag nöjt mig med att titta strängt på henne så hon ska veta hur fel jag tycker det är. Men från nu ska jag omvärdera hennes handlingar.
En annan vän skulle hellre dö än sprätta på julmusten före julaftonsmiddagen. Jag har alltid applåderat hennes insiktsfullhet.

Andra jag känner vältrar sig redan nu i girlangorgier och planerar var vartenda julpynt ska sitta och köper för säkerhets skull lite mer redan i oktober. Har man bara röda, gröna och gredelina girlanger måste man utöka färgprakten med orangea, turkosa och offwhite. Extra billiga och extra långa. Räcker runt huset två varv. Kön är lång på Dollarstore.

En granne jag har har andra åsikter:
" En hänn JÄÄÄVLA jula!" säger han med eftertryck. Gärna i kassakön så att alla svettiga småbarnsföräldrar med skinkor och kakeldekor i korgarna får dåligt samvete för att de tar upp plats.

Jag tror egentligen inte att julen bara försvinner. Det handlar i stället om allt som man (läs jag) ska göra innan jul. Av gammal sed och vana. När det är dags att fira och eventuellt vila blir man förvirrad eftersom man varit igång i julkarusellen en hel månad. Därför måste jag göra något radikalt nu. Jag börjar köpa julklappar! När det blir rusning ska jag luta mig tillbaka och läsa en god bok medan revbensspjällen grillas i ugnen. Det gäller bara att planera vem som ska få vad. Det blir väl lätt. Eller..?

Flera gånger har jag försökt avstyra julklapperiet. Men det är omöjligt. Alla vill ha och ge presenter. Och...jag erkänner att stora inslagningskvällen med glögg-, lack- och skinkdoft är oerhört viktig i mitt liv. Det är den kvällen tomten smyger runt hörnet.
"Jag kan höra hur tomten susar!" sa Staffan som liten parvel. Sen fick han antagligen lägga sig bakom stängd dörr och höra hur vi prasslade med papper och snören. Det var på den tiden det var lätt: lastbil, overall, bok, pussel, robot. Mjukisdjur, sockor och lovikkavantar... Att inhandla julklappar till fyra små var en fröjd. Med åren blev det lite svårare men så länge önskelistan fanns och gav en fingervisning var det ju rätt hyfsat. Önskelistorna har innehållit hoppfulla önskningar från rena utopier till löjligt lätta att uppfylla. Ett år hade en unge önskat sig en fyrhjuling. Listan började alltid med värstingönskningarna för att senare sluta med mer sansade drömmar. Kanske fanns alltid en förhoppning om att en stenrik SantaClaus skulle uppenbara sig och slänga ner lite fyrhjulingar, luftballonger och bioanläggningar. Vad vet jag. Ingen har i alla fall visat någon besvikelse, fastän paketen rymts under granen mer än väl.

Önskelistan har oftast suttit på kylskåpsdörren med en magnet. Där har hoppfulla barn fyllt på från höstkanten fram till den 22 december när deadline varit. Där har snälla mor-och farföräldrar, morbröder, fastrar och kusiner gluttat för att få idéer och paxa presentinköp.

Ur en bok från innan tonårstiden ramlade en önskelista ut:

Vad jag minns har vi inte inhandlat vare sig stroboskop eller rökmaskin. Däremot en Gustafkatt till Prinsessan. Månne var det allt hon önskade sig? I så fall fick vi fria händer och säkerligen var hennes pakethög minst lika stor som grabbarnas. Eller så var det skrivkunskaperna som haltade så att vi muntligen fick lista ut vad som fattades i hennes värld. 

Jahapp. Jag ska alltså genast sätta upp en önskelista på kylskåpsdörren. Ifall någon skulle råka titta in kan de ju fylla i. Undrar hur den kommer att se ut idag? Deadline kommer i alla händelser att vara första advent. Så de så. 

//E 

Monstren och bananerna

Pling pling!
Det ringer på dörren och maken öppnar.
- GODIS ELLER BUUUUS!!! gallskriker tre grabbar i 10-årsåldern och stirrar uppfordrande på gubben.
Jag som står bakom kulisserna hör att han förhandlar för att komma undan repressalier. Det slutar med att han ber monstr...förlåt, grabbarna, vänta tills han konsulterat huskorset. Det är jag. Huskorset.

Förtvivlat springer maken omkring i köket och välter stolar och river ut mjölpåsar ur skåpen. Han vill gärna hitta åtminstone en endaste liten chokladkaka eller ask med TuttiFrutti från 1974. Men icke. Huskorset säger barskt att inget finns.
- Ge ungarna en FRUKT. Det är nyttigare! säger hon. (Och sen kommer dom inte tillbaka, tänker hon belåtet. För då inser dom att här finns inget godis, inte.)

Maken hämtar fruktkorgen och fem bananer åker ner i deras bautakasse. Sen är allt lugnt till nästa kväll.

Pling pling!
Dottern är hemma på besök och öppnar dörren.
- GODIS ELLER BUUUUS!!! hör jag det bekanta gallskriket. Nu stirrar grabbarna på en vilt flabbande ung dam. Undrar om dom saknade den snälle gubben, ifall det nu var samma gäng..? Den skrattande dottern kippar efter luft och går dubbelvikt till köket och hör nu - hon tar en klase bananer och slänger ut till monstren! Fattar ni vad det innebär? Utskrattade och utan godis. BANANER TVÅ GÅNGER!

Typiskt. Vem är ensam hemma om kvällarna? Jo, det är huskorset, det. Här får man sitta i ensamt majestät med lysena släckt och dörrar och fönster låsta. Maken roar sig i verkstan, ungdomarna har för länge sedan dragit sin kos. Det plingar oupphörligt på dörren. Det knackar och gnisslar och gnälls runt knutarna. Kvarterets alla monster och spöken har samlats för att straffa familjen som bara hade bananer.

Egenhändigt tillverkade monster på den tiden
 man spökade enbart i sitt eget hem.

/E

Bild

Läraryrket är sannerligen ingen dans på rosor. Det hade jag då inte trott heller.

Men en sak är säker - då jag kliver in i bildsalen händer mycket positiva saker även om jag som sagt ibland sliter mitt hår över att inte hinna allt och sedan vara tvungen att bedöma. För tillfället har jag satt mina elever lite på pottkanten genom att slänga ut ett diffust projekt om antiken. Hur går det?

Ja, jag vet efter alla dessa år att ett välplanerat arbete med en påläst lärare och rätt fyrkantiga direktiv ger bra utdelning rent ordnings- och produktionsmässigt. Men ibland hinner jag inte eller bara inte riktigt  har tänkt klart innan vi tillsammans kastar oss in i ett projekt. Då kan det sluta var som helst. Nu har jag ett antal mål att inrätta mig efter så för att täcka in några större områden samkör jag konsthistoriska delar och det som fortfarande kallas modern teknik, dvs digitala former av skapande.

Eftersom eleverna arbetar med antiken i övrigt hakade jag på med att i bildsalen fråga om dom kunde berätta för mig hur antiken såg ut. Framför mig satt ett drygt tjugotal romare och greker med koll på sitt liv och leverne. (Dom jobbar i story-line, dvs dom ÄR greker och romare just nu). Tyst stirrade dom på mig en stund, tuggummin vändes, hårtussar snurrades, suckar hördes. Eftersom det nu var bildlärarn som frågade antog dom direkt att jag ville veta om arkitektur, skulptur, utsmyckningar och stilar. Spridda kommentarer hördes om lerkrukor och stenpelare och snygga gubbar med blad i håret.

Det är den här fasen jag egentligen tycker är bäst, det där med funderande och fantiserande ungar i tretton - sextonårsåldern. Det är inget fel på kreativiteten ska jag säga. Idéerna började ploppa fram och snart hade jag ett myller av killar och tjejer som med uppkavlade ärmar gick till attack mot materialskåp och datorer. Jag lyckades överrösta idésprutandet en gång innan jag drunknade i havet av skapandet. Det var när jag ropade att allt skulle dokumenteras med kamera, redigeras på ett fiffigt sätt och sättas ihop med text till en vettig digital presentation. Efter det hukade jag mig.

En timme senare stod jag kvar i en ekande tom bildsal med nödtorftigt städade bord. Det liksom dammade i luften av kartong, gips, lera, akrylfärger och pappersklippsrester i regnbågens alla färger. Det är konstigt - dom läste av mig och mitt minst sagt ogenomtänkta projekt innan jag själv hade planerat. Återigen kan jag konstaterar att det är lärarn som lär sig mest i klassrummet.....och jag får samtidigt en skopa skaparlust slängt över mig  av en hög ungdomar i sina bästa år.

Bildbloggen är uppdaterad med ett tidigare projekt - karaktärer i lera, med mina elevers tillstånd.

//E

Nostalgi

När det blir riktigt mycket på jobbet och jag märker att jag tappar en dag i veckan då brukar jag försöka haka fast mina tankar i något konkret i hemmet. Nu, innan klockan slagit tio och jag snart ska förflytta mig till horisontalläge, tog jag ett språng upp i mitt lilla hobbyrum och tittade på färglådan, vände på en del bilder som stirrade på mig och rättade till gardinen. Suck. Nu är det ett allt för sällan besökt hobbyrum i föräldrasamtalstider och betygssnack. Rummet bredvid gapar också tomt och kolsvart. Helt plötsligt flyttade hon. På riktigt minsann.

Och där nere tömmer vi så sakteliga. Gillestugan kommer fram igen, den som en gång gjordes om till pojkrum med självlysande tapet. Och i det andra pojkrummet innanför gapar hyllor tomma och en rätt knepig crosstrainer står och dammar. Den är felkonstruerad, därför används den inte. Det har vi bestämt. Maken och jag. Men den fyller ju ut lite....För resten har vi inte tid.

Äsch. Jag vill liksom plocka lite bland saker för att skingra tankarna kring jobbet, och då upptäcker jag att jag bara har mina egna saker att plocka i, inte alla andras. Typ samla sockor, dammråttor och borttappade presentkort under sängar. Jag har nog problem med det här i alla fall. Blir det så att när barnen flyttar tar jobbet all tid? Jag menar verkligen ALL tid. Här har jag tappat bort en hel dag och undrar vad jag gjorde då? Huset som vi nyss flyttade in i. Snart ska vi flytta ut. Jag vet hur det blir. Även fast det kommer att dröja minst ett år tills vi är redo så kommer vi att stå där som fån och se oss som nyss inflyttade. Så här:

Och nu ska vi välja rum....

//E.

En liten resa

Märkligt så många resor man gör med "soffor". I familjen är det ett samlingsbegrepp på allt från en påse strumpor till en - soffa. Det handlar om flyttningar mellan städer och länder och lyor. Ibland kan man köra hur mycket som helst mellan lyorna på ett och samma ställe.Det är då jag känner mig som en skådis i en unik film med både Monty Phyton och Mr Bean tillsammans.

I helgen kördes en soffa till Stockholm. Så här:

En son ringer och undrar om vi har lust att köra "nån soffa eller så". Jodå, vi har bara väntat på detta. Man kan ju inte bo utan TV, TV-bänk och stekpanna.
-Ållrajt, säger vi, vi kommer den femte, det passar bra.
Snart ringer en annan son som råkar finnas i samma stad:
-Hörrö, finns det nån säng?
-Jorå, säger vi, det finns en inplastad och körklar i förrådet. Den kan du få.
-Ballt, svarar den sängbehövande och så kommer det sig att vi lastar en säng ovanpå biltaket, väl inslagen tillsammans med en utfläkt TV-bänk.

Väl framme i Stora Staden ska prylar fördelas. Vi kör stekpanna och TV till Blackeberg. Vi lastar även av sängen och pular in denna med, då vi inte hade tid att köra ut till Rågsved samma kväll eftersom vi ska installera oss själva i Solna och sedan hinna höra sonens senaste rockband på en söderkrog. Dagen efter åker vi till Sundbyberg och hämtar en son som sovit hos kompisar, kör till Blackeberg, lastar sängen, kör till Rågsved och lastar ur hos nästa son. Brorsan ringer:
- Middag i Hässelby! Ja, det tackar man inte nej till. Men först köra lånad säng till Solna. Ny last på taket. Dubbelt så högt som sist. Åker till Solna och lastar av.

Kafferast.

Dottern vill shoppa. Bilen till Kista. Alla affärer på plats och gratis parkering. Sen åker vi till Hässelby och käkar innan vi skjutsar en son till Blackeberg och oss själva och ett par ungdomar till Solna.

På hemvägen missar vi Uppsala. Men det gör inget för det finns genvägar rakt in i Sverige, som den pittoreska-Sverige-bilder-suktande mamman i familjen vill åka på, varpå alla andra genast gör som hon säger och så blir det Ockelbo pizzeria till lunch och kisspaus i Ljusdal.

Check.

Ja, jag klagar då inte. Vi har ju världens finaste ungdomar. Vad kan man mer begära? Jo, att man får köra en soffa till eller två innan man lägger sig.

Delar av soffa i gul korridor. 

Tre grabbar och en paketerad soffa. 

Rådslag om nya soffkörningar?

Soffan sätts fast. Eller tas loss. 

Dirt and Disorder. Paus i soffa.

//E

E F I T - ett foto i timmen

Lördag.

06.30
Brinner det? Nej, det är solen som vaknar och speglar sig i fönstren.
Men den luras, snart vräker regnet ner.

07.30
Ibland får man öppna datorn till frukost. Ska bara kolla vädret - vi tänker åka västerut.

08.30
Det regnar rätt bra i stan. Men i Åre ska det vara sol, om "dom" spår rätt.
Vi kör ifrån regnet med bilen full av ungdomar som vill vara med.

09.30
Halvvägs. Solsken inne i bilen i alla fall.

10.30
Nödvändigt stopp i Hårbörsta.
Kalytorna är som paletter.

11.30
Trä, sten, tegel, stål.... Vad hände med byn?

12.30
Lite uppiggande konst på torget. 

13.30
Utanför Åregården. Fast vi har redan käkat.... 

14.30
Solen skiner.
Bakom alla flashiga hus ligger sjön och Renfjället.
Tur det.

15.30
Vi klättrar uppför backarna och trapporna upp till en parkering långt från torg och vimmel,
 dags att åka hem. 

16.30
På hemvägen varierar vädret.
Någon kilometer utanför Åre i en gudsförgäten avkrok är det mulet....

17.30
...men Alsensjön är blank och solen skiner varmt.

18.30
Om man är hungrig och har bråttom hem är storköpet snabbast i stan.

 

19.30
Sen middag. Hög mysfaktor vid bordet nu när ljusperioden börjar.

20.30
Färska fikon till efterrätt. Så gott! Det vill vi ha! Eller i alla fall jag...
Dom andra rynkar på näsan.

21.30
Det är svart ute och fullmånen lyser.
Inne har jag tänt ljusen högt upp under taket.
En stunds slappande i soffan väntar.

22.30
Som en fönstertittare kikar jag in från altanen.
Det ser mysigt ut där inne.....

Gonatt!
//E.

Det händer mycket nu...

...brukar David säga. Och sen hör man inte så mycket mer än enstaka livstecken. Livstecken som frammanats av den undrande modern eller fadern.

Nå, jag är väl inte sämre. Här händer också en del, kan jag väl säga.

Här om kvällen kände jag det där suget som så tydligt uppstår i hjärnan då jag får lust att lära mig något nytt och har all nödvändig litteratur framför mig. Jag känner igen det där, det går inte att hejda och sen blir man liksom frälst av bokstäver och bilder och aha-upplevelser. Det är knappt man kan sova.

Jag sliter ibland mitt hår för att hjälpa elever att läsa och förstå, att skriva några rader och få till ett sammanhang. Att uppleva äventyret med en bok - det ska ingen behöva leva utan. Men det finns ju alltid någon som inte är med på tåget och jag behöver verktygen. Och tänka sig, helt plötsligt uppstår detta verktyg i form av studier å ämbetets vägnar. Helt enkelt en gedigen kurs i hur man kan lära sig att förstå mer av sin läsning. Själv blev jag helt lyrisk då diverse uppgifter att öva på i boken får mig att se tillbaka på en litteraturspäckad barndom med högläsning och glada utrop för varje bok man packade upp till jul eller födelsedag. Jag hade tur, jag. Eller kan det vara slumpen? Eller rent av en mammas oerhörda klokhet som insåg att vi behövde läsas för och det rejält. Undrar om hon till fullo förstod vilken tjänst hon gjorde oss? Jag hoppas och tror att mina egna barn har haft samma möjlighet. Bokkassarna står kvar på vinden och avslöjar i alla fall en del.

Jag har alltså framför mig en oerhört spännande kurs med massor av roliga och intressanta övningar. Helt plötsligt kanske jag tipsar er om en övning som ni kan gotta er i här på bloggen. Jag kan tänka mig att jag tidvis kommer att slukas och då blir jag så där tråkig som jag bara kan bli när jag rabblar lösningar på världsgåtor inom mig - sånt som händer då jag lär mig nåt jag längtar efter att kunna.

Förutom detta har jag även ledsnat på att inte kunna fixa en hemsida att marknadsföra små fiffiga hantverk på. Alltså nappade jag på en kvällskurs och snart ska min hemsida vara klar. Det är evigheter sen jag gått en kvällskurs och funderar på hur man är då. Vad säger man och vad gör man? Fikar man med polarna och är less på alla läxor? Sista kvällskursen jag gick på var kroki. Tror jag. Jag minns innan dess en oändlig radda akvarell, blyerts, batik, porslinsmålning och pyssel med pärlor. Just nu är jag tillbaka i bildsalen i Järpen, känner jag. Jag känner till och med lukten av klister och möter en ny kompis som är kär i samma kille som jag. Därför blir vi bästisar ett par veckor. Jösses, kvällskurser kan leda till vad som helst, tydligen.

Ytterligare händer det att jag har inbjudits till att vara med i en kreativ grupp igen och vi har till och med lyckats hitta en lokal där vi kan kreera, ha happenings, sälja, sjunga, uppträda, softa...vad vet jag. Själv ska jag göra pappersaskar med överraskningar för barn i. Häpp!

Utställning väntar i allhelgonahelgen och till mitt rum har hundra änglar kommit i form av färgeldoradon jag inte kan eller vill styra. Så nog händer det saker alltid.

Bortom detta har jag en del jobb att sköta.

Och dom här får vänta....

//E

Nostalgitrippen

Igår var vi på biltur, jag och brorsan, stockholmarn. Vi hemvände. Det var kul.

Jag åker ju nån gång då och då till mina barndomstrakter men det blir ännu roligare att åka hem med den som har samma glasögon på, så att säga. Som ett par gamlingar (jag anser oss som ogamlingar än så länge) diskuterade vi platser, händelser och funderade på var den och den blev av. Vi missade inget, tror jag. Jo, möjligen att vi borde ha fixat en picknickkorg och käkat på nån strategiskt vald plats, typ Branta Backen eller Sänkan. Eller gömd bakom buskarna vid nerfarten till det forna hemmet. Det hade varit kul - fast inte riktigt som på den tiden då det var full rulle på folk som kom och gick ner mot stationen.

Vi stod på andra sidan järnvägen och glodde på huset vi växt upp i. Vi undrade om dom som bor där nu vet att det var järnvägsstation där alldeles nedanför gården, med perrong, väntkur och stannande tåg. Det var värsta hålligånget då, på den tiden. Folk kom och gick, man hade underhållning varje gång man tittade ut genom fönstret och tåget eller rälsbussen stannade. Vem var det som kom? Vem var det som for? För att inte tala om när man själv skulle åka och fick vända stoppskylten mot tåget så att det skulle stanna. Det var grejer, det!

Ibland kom det nån till oss. Jag minns en sommarförmiddag då vi satt på stora gräsmattan och drack elvakaffe då tåget stannade. Som vanligt stoppades kaffekoppar och saftglas halvvägs till munnarna och man vände sig mot hållplatsen för att se vad som hände. Och så kom Moster avhoppandes i elegant kappa och vita silkeshandskar med handväskan och sju paket under armen. Med tåget hade hon åkt raka spåret från Boden in i vår trädgård för att överraska oss. Sånt händer inte nu, inte.

En annan sommarnatt väcktes vi av sång och skrål efter ett stoppande kvällståg. På vägen vinglade en full gubbe fram och tillbaka. Skräckslagna satt vi bakom gardinen och hoppades att han inte skulle vingla in till oss. Det hände nu inte, men jag smög i alla fall ner i farstun och kände på dörren så att den var ordentligt låst. Mormor sa att det inte var någon fara och att vi kunde sova vidare. Men jag hängde en stund till i fönstret för att se om han kom tillbaka. Dagen efter gick vi ner i väntkuren och kollade om det fanns något spår av fullgubben, liksom för att förstärka gårdagskvällens thriller.

På vinterkvällarna när det var riktigt kallt kunde man ha tur och hinna se det sprakande knallturkosa fyrverkeri som uppstod längs elledningen då tåget passerade. Det var billig underhållning. Och lite mystiskt, men det hörde till framrusande mörka monster på omöjliga tider, det vill säga godstågen.

Ibland kunde man prova sitt mod och sitta i väntkuren och höra tåget braka förbi. Då skakade det lilla huset och blundade man visste man inte om man var i, under eller bredvid tåget. Läskigt och kul! För övrigt var väntkuren en utmärkt plats att ha högkvarter i om man stod ut med stanken av inrökt inredning bestående av två väggfasta före detta vita bänkar, smutsgrå korkmatta och grön metallpapperskorg smockad med fimpar och en och annan flaska. Där kunde man ha hemliga möten eller bara gömma sig, men man hörde om mamma ropade att maten var klar.

Ja, vi var överens, där vi åkte runt i hembygden, att vi hade haft det gott och att livet var kul för det mesta.  Nån väntkur fanns som sagt inte att besöka, men huvudsaken är ju att den fanns förr, så att säga. För övrigt fick jag en gång frågan hur jag kunde sova med järnvägen så nära. Jag minns att jag svarade att det gick inte att sova utan att höra tåg signalera eller köra förbi. Och det är nästan så att jag saknar det nu också.

Lite bilder att fnissa åt, drömma över eller bara titta på.

Ett foto i väntan på en ny dag och nya äventyr, taget från sovrummet
 och med perfekt utsikt över vägen ner till järnvägsstationen.

Provfoto med ny kamera. Tidigt sjuttiotal.
 Från samma fönster med perfekt utsikt över ett garage och en järnvägsstation. .

Några som väntar på tåget till Boden.

Ja, där bor dom, utan att ha en väntkur att se på,
eller tåg som stannar utanför husknuten. ...

// E.

Höst - och jag kör på reservtank.

Efter ett par intensiva dagar på jobbet, där alla vimsar runt och försöker hitta formen efter sommarlovet, kände jag att jag behövde fartvind och avprogrammering en stund. Hojen startade snällt där den förpassats från asfalten till det höga gräset i trädgården bara för att husvagnen skulle få ta plats. Det var bara att köra några mil i 15 graders kvällsvärme med låga grå moln hängande över axeln. Mystiskt. Med en dryg mil kvar att åka innan jag kom hem slog jag över på reservtanken och plötsligt kände jag ett vemod utan dess like.
- Fasen, tänkte jag, är det åldern? Stress? Jag måste hem. Innan jag bryter ihop. Har man nån egen reservtank att vrida på i såna här lägen?

Desperat, ungefär. Bara för att jag vred om en kran. Jo, det blir nog inget mer tankat i sommar. Och det har blivit lite åkt, förhållandevis. Och nu är det höst. Och mörkt. Och ogästvänligt hojklimat. Därav den mystiska känslan, som om man vevade fram sommaren igen i en repris, en av de där sällsynta varma kvällarna som var i år. Skitsommar, har jag tänkt ibland, och besviket konstaterat att inga hundratals mil asfalt har avverkats.

Jag tänker stanna kvar i det här vemodet en stund. Det är nytt för mig. Kanske blir det en tavla av det.
Återkommer när jag är på g. Septemberbilderna hör till.

//E

Och jag ska måla...

Att måla till en utställning är inte bara vansiningt roligt och spännande. Det är också rätt tungt. Det ska handla om änglar. Jag har ju gjort slut med mina änglar. Eller, vi har som en del ungdomar säger, en paus i vårt förhållande. Då vet man ju att det inte är bra och att det troligen inte heller går att reparera. Just så har jag det med mina änglar.

Jag har målat och målat och till slut tog mina två gula färger slut. Utan gult går det inte att göra en ängel, inte. Utan gult går det över huvudtaget inte alls att måla. Jag har inte köpt hem nya färger. Än. Det är ovanligt, säger det mig något? Vi får se hur det går. Änglarna tycks inte heller ha nån lust att umgås med mig och mitt papper.

Några strategier har jag inte när jag ska göra något. Det brukar vara så här:
Jag öppnar locket till färglådan. Doppar penseln i vatten (rejält) och ruggar upp färg tills det rinner över kanten. Då luktar jag på den för att känna den där härligt inspirerande jordiga lukten av akvarell och sen sätter jag penseln på papperet. Det är det som är grejen. Vad som sen händer är ren och skär vällust då jag vältrar mig i färg och blir förvånad över vad som kommer fram. Mer än skapar en bild med ett speciellt motiv, menar jag.

En sur typ kom fram här om dan, med plastvingar och plastgloria på pinne. Hon symboliserar min känsla för frambringandet av väna, vita, bevingade varelser med ljuva leenden. Oroa er inte, det är en skiss och hon kommer att hamna under bordet. Men ändå. Och efter henne tog som sagt det gula slut.

//E